Av Klara Elinderson
Det var Douglas namnsdag och jag kände att förvärkarna var lite kraftigare än de hade varit dagarna innan. Jag ville inte riktigt hoppas på för mycket, för samma sak hade inträffat någon vecka tidigare utan att något mer hände, så jag försökte att inte tänka så mycket på det och lät dagen flyta på som vanligt.
På kvällen kom sammandragningarna ganska regelbundet, runt var tionde minut, och efter att ha tagit tid under en timme så ringde vi till Ingela, den ena av våra barnmorskor. Då var klockan halv tio på kvällen. Hon sa att hon skulle kontakta Karin, vår andra barnmorska, och bad oss att ringa tillbaka runt elvatiden om inget drastiskt hände innan.
Vi ringde vid elva. Då hade tiden mellan värkarna minskat lite, men så mycket hade inte skett än så vi skulle ringa igen om ytterligare en timme.
Strax efter elva kom slemproppen.
När vi pratade med barnmorskan nästa gång sa hon att hon skulle komma.
Jag hade lagt mig tillrätta i soffan med Grynet (en av våra katter) spinnandes på magen och vi hade stängt av teven som vi tidigare använde för att ta tid på värkarna. Nu behövde vi inte ta tid längre, nu var ju barnmorskorna på väg.
Ingela kom först, Karin lite senare. De undersökte mig och berättade att jag var tre centimeter öppen och livmoderstappen inte var riktigt utplånad.
Hade de bott närmare så hade de åkt hem i några timmar igen, men nu stannade de kvar över natten. Vi erbjöd dem vår säng. Jag låg på soffan och Fredrik låg på en madrass på golvet intill mig.
Natten gick och värkarbetet blev kraftigare. Jag genomled några timmar själv då jag slappnade av och slumrade till ibland mellan värkarna och räknade under värktopparna för att fokusera på något annat. När morgonen började närma sig och koltrastarna började sjunga utanför började värkarna göra lite för ont för att jag skulle klara dem på egen hand. Jag väckte Fredrik och bad honom massera mig under värkarna och hälla upp ett bad åt mig.
Jag satt i badet i fyrtiofem minuter och jag kände att värkarna kom tätare och tätare. Under tiden jag satt i badet kom min syster. Hon skulle fungera som barnvakt och fotograf under förlossningen. Hon satt hos mig medan Fredrik väckte Douglas och berättade att han skulle bli lillebror.
Efter badet började barnmorskorna kvickna till och när de undersökte mig var jag sex-sju centimeter öppen. Jag fortsatte ligga i soffan, kramandes en stor hög med kuddar och Fredrik masserade mig flitigt under varenda värk.
Under hela tiden mellan värkarna låg jag i den anpassade fosterställningen jag lärt mig på gravidyogan och under värkarna reste jag mig upp på alla fyra och fick massage i ryggslutet. Fredrik masserade med vetekudden som han sprang och värmde titt som tätt, det hade väldigt bra effekt.
Efter ytterligare ett par timmar märkte jag under en värk att det sipprade ut någonting. Det var några droppar blod som kom, och det var dags att flytta ner till golvet. Då var klockan kvart i nio på morgonen.
Vi hade förberett med yogamattan på golvet och på den lade vi några engångsunderlägg som skulle suga upp det värsta. Jag begärde att kuddhögen skulle flyttas ner med mig för den var ett otroligt stöd. Jag börjar nu känna att jag vill krysta under värkarna och strax innan nio går vattnet i en krystvärk. Nu ville jag ha massage med en blöt kall handduk istället för den varma vetekudden. En barnmorska la en varm blöt handduk mot mitt underliv och det hjälpte mot smärtan som uppstod när det töjdes ut.
Efter ett par krystvärkar kommer så Rasmus ut, klockan är då åtta minuter över nio. Han har segerhuva och navelsträngen två varv runt halsen. En av barnmorskorna tog emot honom då jag står på alla fyra med huvudet nerborrat i kuddberget, men sen vände jag mig om och tog honom i min famn. Jag satte mig lutad mot soffan och sitter så när jag krystar ut moderkakan. Min familj samlades runt mig och min syster tog några fina familjebilder.
Snart därpå flyttade jag mig till sängen, där jag spenderade resten av dagen. Runt tolvtiden åkte den sista barnmorskan och vi kunde själva rå om varandra.
Förlossningen blev precis som jag hade velat, enkel och harmonisk. Jag har bara positiva minnen från den och den här gången kände jag att det här vill jag göra om...
