av Linda Lagebro
Tidigt under graviditeten funderar jag över hemmafödsel. Jag blev igångsatt då vår son föddes för två år sedan (pga misstänkt tillväxthämning), och fick värkstimulerande dropp och blev kopplad till flera olika apparater och mätinstrument.
Jag hade sett framemot en naturlig förlossning (drömscenariot var att vi inte skulle hinna till sjukhuset!) och jag sörjer än idag att det inte blev som jag hade tänkt mig.
Så, när jag blir gravid igen beslutar vi oss ganska tidigt för att föda detta barn hemma, i lugn och ro. Det krävs lite övertalning i början, men barnens far, Ralf, förstår hur jag känner och står snart helt på min sida. Vi tar kontakt med jordemor Agneta som mer än gärna vill hjälpa oss. Vi träffas ett par gånger under graviditeten och vi har tät mailkontakt. Allt känns så tryggt med henne.
Jag blir erbjuden att göra några extrakontroller på grund av igångsättningen med mitt första barn. Allt ser bra ut, barnet uppskattas vara lite litet, precis som sin bror, men det passar oss bra eftersom vi är små båda två. Jag vågar inte hoppas på att föda hemma utan får många tankar och svackor om ännu en igångsättning eller till och med snitt. Jag försöker se en hemmafödsel som en bonus. När det närmar sig beräknat födelsedatum blir jag lite lugnare. Kontrollerna hos vår stöttande barnmorska Jennie på MVC ser bra ut och enligt henne finns inga hinder för hemmafödsel. Jag vågar ändå inte riktigt hoppas…
När det är lite mindre än en vecka kvar känner jag mig redo att föda barn. Jag är klar med magen och längtar efter att få träffa honom eller henne. En natt kan jag inte sova. Jag har fått vad jag gissar är förvärkar. Det kommer som sammandragningar i ryggen men till slut lyckas jag somna. Dagen efter är sammandragningarna borta men jag har fortfarande lite ont. När jag lägger mig för natten dröjer det inte länge förrän sammandragningarna kommer tillbaka, nu med lite ökad styrka. Det går inte att ligga ner längre så jag stiger upp och pallar upp mig på soffan och äter smörgåsar. Jag låter Ralf sova. Kanske, kanske är det på gång nu…? Tillslut lyckas jag somna men vaknar vid varje sammandragning. På morgonen håller de i sig, dock oregelbundet och inte så starka. Jag skickar ett sms till Agneta, hon vill veta så tidigt som möjligt. Jag säger till Ralf att han nog ska komma hem igen efter att ha lämnat sonen på förskolan. Han går förbi affären för att handla lite bröd och nyponsoppa. Under tiden ringer jag till barnvakten och berättar att hon eventuellt får hämta vår son på eftermiddagen.
Ralf kommer tillbaka med en bukett tulpaner till mig och barnet. Vi pysslar lite. Äter frukost och pratar och är mycket förväntansfulla. Vi lägger fram madrasser på golvet och bäddar med plast och färglada lakan, och sätter ihop delarna till födslopoolen. Tänder ljusslingor. Sammandragningarna som jag hädanefter kallar värkar då de gör ont, kommer tätare nu men fortfarande oregelbundet och jag kan småprata hela tiden. Jag står lutad över en sekretär eller står på knä på madrassen över kuddar på soffan när värkarna kommer. Det känns skönt att hänga så och Ralf stryker lätt med fingrarna över korsryggen.
Strax före ett ringer vi Agneta och ber henne börja komma hit. Jag vill helst vänta tills hon kommer med att gå i poolen eftersom jag inte vill riskera att värkarna avstannar, men efter ungefär en timme tar suget efter varmt vatten över och jag kliver i. Det känns skönt. Agneta kommer in varmt leende en kort stund senare.
Hon frågar om jag vill att hon känner hur öppen jag är och lyssnar på barnet. Barnet mår bra, men jag är bara öppen två-tre centimeter. Jag känner mig plötsligt besviken, jag trodde att mina värkar hade gjort mer än så. Jag lämnar poolen och Agneta går ut på stan.
-Kommer barnet idag? frågar Ralf innan hon går
-Ja, barnet kommer idag, svarar Agneta tvärsäkert.
Själv känner jag mig inte lika säker, möjligen kommer det sent ikväll men jag är inställd på att det kan dröja länge, kanske till nästa morgon.
Nu blev det tungt, den förväntansfulla stämningen är som bortblåst och jag känner mig uppgiven. Jag inser att jag borde vara uppe och gå för att få fart på värkarbetet, men efter att inte ha sovit ordentligt på två nätter är jag bara för trött. Jag känner mig konstig, nästan febrig. Jag måste sitta ner och sjunker in i Ralfs famn efter en värk. Jag får en lång välbehövlig paus där jag hinner slumra till. När jag vaknar igen känns det som tidigare. Något är fel. Varför känner jag mig så nedstämd? Varför är jag så spänd? Varför får jag två, tre värkar direkt efter varandra och sen en längre paus? Det gör ont och jag är trött och börjar må lite illa. Jag behöver Agnetas hjälp att slappna av. Ralf ringer henne och hon kommer strax.
-Något är fel, jag kan inte slappna av, förklarar jag.
-Du mår så här just för att du är avslappnad, Linda. Nu är du inne i ett intensivt värkarbete. En del kvinnor får flera värkar på rad och sen paus.
Agnetas ord är ljuvlig musik i mina öron. Jag föder barn! Min kropp gör rätt! Jag börjar gråta av lättnad, nu känns allt bra igen. Agneta känner efter, öppen fem centimeter. Jag kan gå i vattnet igen. Underbart! Nu när jag vet hur mina värkar beter sig, att de kommer i par eller tre och tre, kan jag möta dem på ett helt annat sätt. I det varma vattnet når jag en helt annan dimension av avslappning än på land. Jag står på knä och hänger över poolkanten. När värkvågen kommer reser jag mig upp något, vaggar lätt med bäckenet i sidled. Sen andas jag, snabbare i takt med värkvågen. Jag känner smärtan bara i början av varje värk, jag hör hur jag andas men det känns inte som att det kommer från mig. När jag andas som intensivast känner jag ingen smärta alls. Jag befinner mig djupt, djupt inne i mig själv, och samtidigt är jag utanför min egen kropp. Obeskrivligt fantastiskt. När vågen är över sjunker jag ner i vattnet och slumrar, somnar, ibland hamnar jag nästan under vattenytan. Så fortsätter jag, bortkopplad från tid och rum. Ingen profylax- eller yogaandning, ingenting jag läst mig till, jag andas på ren instinkt. Vid ett tillfälle under en värk tänker jag att jag ska be Ralf om vatten, andningen hamnar ur fas och smärtan är genast där. Snabbt, andas och följ med kroppen. Så…
Någon gång under tiden går Agneta ut till en restaurang i närheten för att äta middag. Jag är ensam med Ralf och vårt barn som vi snart, snart ska få träffa. Jag känner att jag kan behöva kräkas under värkvågorna. Spinae, tänker jag, det går framåt. Efter ett tag lägger jag märke till att jag får längre pauser mellan värkvågorna, jag förstår att jag är helt öppen och att det inte dröjer länge förrän jag kommer börja krysta. Jag känner mig helt lugn och njuter av att hela tiden känna i vilket skede jag är. Första krystvärken kommer lite lätt smygande, men det råder inga tvivel. Barnet skruvar sig nedåt. När nästa kommer har jag lämnat det djupa meditativa tillståndet och befinner mig istället mitt inne i en storm. Min kropp och vårt barn jobbar perfekt tillsammans. Ralf ringer Agneta som hör på mina ljud att det är nära. Jag krystar igen. Barnet kommer närsomhelst. Agneta kommer in genom dörren och bara några sekunder efteråt känner jag hur barnet trycker sig ner. Jag ställer mig på huk med vänsterarmen över poolkanten. I nästa värk tar jag i mer aktivt, det spränger i vävnaderna när huvudet pressar sig ut. Det gör så ont, och det är så nära! Jag känner med handen, håret känns som lent sjögräs. Strax därefter glider hela barnet ut i min hand. Jag tar upp det mot ytan, Agneta torkar snabbt av ansiktet. Barnet skriker till. Jag skrattar hysteriskt och gråter på samma gång.
-Åh herregud! Jag klarade det! Ett barn!
Agneta skrattar med tårar i ögonen. Ralf hade gått för att hämta handdukar och kom tillbaka när barnet redan var ute, så han står bara och stirrar innan han förstår. Han tar några suddiga bilder med kameran och kommer sen och sätter sig bredvid mig och sitt nyfödda barn.
-Såg ni vad det blev? frågar jag när jag lugnat ner mig lite.
-Du får känna efter, ler Agneta.
Jag känner… det känns som en flicka. Vi tittar efter. En lillasyster!
Klockan är bara sju på kvällen, det gick fort. Vi ringer barnvakten och ber henne komma om ett tag med vår son. Agneta sitter kvar och fyller i våra journaler, tittar om jag behöver sys, men jag har inte ens ett skrapsår. Hon väger och mäter vår dotter. 2750g och 47cm. Nästan identisk med sin bror.
Jordemor Agneta lämnar oss efter två timmar, och strax därefter kommer vår son hem. Älskade lilla storebror! Förstår du? Vi går och lägger oss sent, hela familjen, Tillsammans.
Allt är perfekt.
