av Linda Söderlund
Den tredje juni var en underbar sommardag. Vi planterade jordgubbar i trädgården med storebror och jag kände mig i fin form trots den stora magen. Jag hade redan passerat BF med fyra dagar.
På kvällen läste vi saga och jag slocknade redan klockan åtta. Tur var väl det för klockan ett på natten vaknade jag av att jag hade värkar, ganska svaga värkar men jag kände ändå att något var på gång. När det blev obekvämt att ligga kvar i familjesängen steg jag upp och började vandra runt i huset. Plockade upp lite leksaker som blivit liggande kvällen innan, letade efter stearinljus, tände ett men fick blåsa ut det igen för ljusskenet kändes så starkt...
Försökte ringa till sjukhuset för att berätta att vi säkert skulle komma in fram emot morgonkvisten men det tutade upptaget så jag tänkte att min man kunde ringa senare, när han vaknat. Ännu var det ingen brådska och det var lika bra att mannen fick vila, hans krafter skulle också komma att behövas snart. Under storebrors förlossning, tre år tidigare, låg jag och drog i mitt hår under värkarna och inför denna förlossning hade jag försökt mentalisera och förbereda mig på att undvika knutna händer och grimaserande ansikte, sådant som sänder stressignaler till kroppen och kan göra värkarbetet mer utdraget. Så när värkarna kom strök jag med öppna händer längs ryggslutet och försökte tänka i ordalag som ner... tungt... ut... Ansiktet försökte jag också hålla avspänt och andningen luuugn och djuuup. Så höll jag på fram till klockan halv fyra då jag kände att jag inte riktigt hade koll på läget längre och ville att mannen skulle vara vaken och med mig. Han vaknade med ett ryck såklart och ville ringa sjukhuset, laga te och ge mig massage – allt samtidigt. Jag skakade på huvudet åt alla förslagen. Jag var helt inne i mig själv (trots att jag DÅ trodde att det var långt kvar så var det ju så uppenbart att barnet redan var på väg ut) men när mannen ville spola upp ett bad kände jag att ja, det ville jag ha!
Medan jag väntade på badvattnet kändes som jag behövde gå på toa så jag satte mig ett ögonblick för att krysta lite och när jag reste mig upp kom något varmt och kladdigt – slemproppen! Nu var värkarna jättetäta och jag hällde i en handfull havssalt i badet och i samma stund gick mitt vatten. Det droppade ner på badrumsgolvet samtidigt som jag fick en rejäl krystvärk. Nu kommer ju barnet!! Hjälp! (fast inte ett hjälp som i panik, utan snarare ett hjälp som i WOW), jättesnabbt av med kläderna och i vattnet innan nästa värk! En krystvärk till och nu var min man var hos mig igen. Jag ylade och hade helt släppt tanken på storebror som sov i rummet intill. ”Det kommer, det kommer!” fick jag fram innan nästa värk. Det gjorde fruktanvärt ont men närvaron var total och strax därefter kom huvudet ut. Helt ofattbart, jag hann till och med tänka att jag låg här i mitt badkar och var på väg att bli tvåbarnsmamma! En minikort paus och så en värk till och resten av bebisen slungades ut. Jag hade inte tänkt på att den skulle komma med en sådan kraft, men det hade min man och han fångade vårt underverk innan det slog emot badkarskanten. Jag lyfte upp den lille klumpen ur vattnet och lade den intill mig. Herregud!! Han (fast att det var en han såg jag först senare) skrek rejält men blev ganska snabbt lugn igen. Klockan var fem över fyra och morgonens första solstrålar letade sig in till oss genom badrumsfönstret. Han var så jättefin att jag inte kunde ta ögonen från honom. Helt underbar! Såklart!
Sedan blev jag plöstligt rädd att han skulle bli kall så jag la honom till bröstet fast jag egentligen hade tänkt att han skulle få söka sig fram på egen hand, det glömde jag i stunden men det gör nog det samma. Mannen, som skrattade och grät om vartannat, svepte in oss i handdukar och gick för att leta efter bomullsband och sterilisera en sax (så pass mycket visste vi). Så knöt vi och klippte navelsträngen. Den blev visst lite för lång fick vi veta senare men det gjorde ju inget, det viktiga var att det blev gjort. Sedan blev min man blek som ett lakan och fick lägga sig ner på golvet, det som just hänt kom liksom ikapp honom. Jag hade nog kunna göra det samma men var så hög på endorfiner så jag kände mig redo att bestiga Mount Everest. Och att ringa till sjukhuset fanns inte med i min värld just då. Detta var vårt ögonblick!!
Jag låg kvar i badkaret och väntade på moderkakan medan min käre man gjorde mitt livs godaste stekta mackor. Vi hade tappat ur vattnet och gjort karet ganska mysigt för mig och lille nyfödde. Storebror sov fortfarande lugnt inne i sängen, helt ovetande om vad som hänt under natten.
Moderkakan dröjde. På sjukhuset får den inte dröja mer än 40 minuter, då får den hjälp att komma ut. Jag blödde inte nämnvärt och kände mig inte orolig, bara undrande när den dröjt en och en halv timma, och mannen gick och googlade på hur lång tid den kunde ta. Han fick fram att hos vissa kan det ta en kvart, andra två timmar och andra fem timmar innan moderkakan kommer ut och förlossningen avslutats. Rent generellt skulle det visst ta längre tid för moderkakan att släppa och komma ut om barnet kommit ut snabbt. Om detta är något officiellt vedertaget vet jag inte. Efter drygt två och en halv timma kom moderkakan och den såg fin och hel ut. Strax därefter vaknade storebror och kom och fick träffa sin lillebror för första gång. När jag duschat mig så gick jag in med lilleman i sängen och så sov vi till klockan 11, därefter ringde jag till sjukhuset för att berätta att allt var färdigt.
På eftermiddagen åkte vi in för att träffa en BM på förlossningen och moderkakan grävdes ner under stora tallen framför huset.
Välkommen Leo!
