av Ellinor Petersen
Den sista tiden innan hon föddes var svår för mig på vissa sätt. Jag hade haft sammandragningar i flera månader och började känna mig ganska tung. Sammandragningarna hade kommit flera gånger och verkat vara värkar, bara för att lugna ner sig och stanna av efter flera timmar.
Tisdagen den 5 maj trodde jag på nytt att det var på gång, med sammandragningar var tionde minut från morgonen till kvällen, men sen fick jag sova på natten. Min man Daniel var hemma från jobbet den dagen och tog hand om Christina, vår två och ett halvt-åring, men på onsdagen åkte han till jobbet igen. Anneli, barnmorskan, skulle jobba onsdag natt så jag tänkte – vi satsar på att vänta till efter hon blivit ledig (Detta till skillnad från en annan natt då jag trodde det var på gång och tänkte att nej nu får barnet komma vare sig Anneli kan komma eller ej! Och jag åker inte till något sjukhus, Daniel får vara barnmorska... vilket han inte var helt bekväm med).
Onsdag kväll lade jag mig alltså helt beredd på att sova hela natten och vänta ytterligare på detta barn som redan gett sig in i vecka 41 och jag hade fått en tid för ”ställningstagande till igångsättning av förlossning” på måndagen därefter. Jag ammade Christina till sömns vid 21 tiden och jag fick som vanligt lite sammandragningar då och då. Ett par timmar senare ville jag ligga för mig själv och låta sammandragningarna komma och andas igenom dem tills de lugnade sig (som de ju alltid gjorde) i gästrummet, det gröna rummet, där jag hade min tillflykt och där jag ville att detta barn skulle födas. Bäddsoffesängen hade legat bäddad en månad i väntan på detta barns födelse...
Efter ett par timmar blev sammandragningarna kraftigare och mer regelbundna och jag kunde inte ta dem liggande längre. Klockan var strax efter 01 och jag gick upp till vardagsrummet där Daniel satt och jobbade på datorn och sa till honom att jag behövde lite hjälp. Han gav mig ett glas vatten och ställde fram en stol åt mig utan dyna (enligt min uttryckta önskan) och stängde av datorn. Han skulle fika lite men då vaknade Christina som behövde kissa så han hjälpte henne gå på pottan och sen fick han äta “midnattsfika” och sen var han bättre rustad. Jag ville lägga mig i badet och det ordnade Daniel åt mig. Där stannade jag till ca 06 med undantag för diverse toabesök, och jag tog värkarna ganska bra. Då började värkarna komma lite oftare, med ca 5 minuters intervall och jag ville inte vara i badet längre, eftersom jag ville ta dem mera upprätt. Dessutom var min hud som ett russin... Daniel hade fått sova lite på badrumsgolvet men inte så bekvämt, så vi gick upp till det gröna rummet och jag tog på mig mitt nattlinne och vilade mellan värkarna som fortsatte. Jag hade tänkt ringa Anneli kvart över sju eftersom hon då blivit färdig med sitt skift, och jag ville att hon skulle komma då åtminstone för att se om jag hade öppnats över huvud taget. Efter nästa värk tänkte jag när jag gick upp kvart över sju för att ta värken som bara var lite kraftigare, och då gick vattnet, plask! På golvet bredvid sängen kom det och det blev lite blött. Vilken lycka, då jag såg vattnet som var klart (Christinas hade varit mekoniumfärgat), och tog telefonen strax därefter och ringde Anneli.
Hon kom ca 0730 och undersökte mig då och jag var 6 cm öppen och livmodertappen var borta och hade mjuka kanter. Enligt Annelis anteckningar kom sammandragningarna med ca 3 minuters intervall och varade ca 60 sekunder, men jag överlämnade från den stunden all tidsmätning till andra personer och hade inget begrepp om tid på ett tag, utan gick upp helt i värkarbetet. Vi ringde min lillasyster Jennifer som kom för att hjälpa Christina, som precis hade vaknat, att äta frukost och leka med henne. Hon kom ca 08.
Det blev mer och mer intensivt och Daniel och Anneli hjälpte mig med tryck och massage för att kunna slappna av och med uppmuntran. Jag började känna att “jag kan inte!!” för värkarna var så intensiva och det verkade omöjligt att slappna av när de var som intensivast. Men jag kunde, och de varade inte så länge och jag kände sen att jag måste vända på mig från att ha lutat framåt hukstående mot en pilatesboll, eftersom jag kände tryck nere i ryggslutet, och tänkte att det blir nog bättre om jag lutar mot sängen åt andra hållet. Jag fick hjälp att få en kudde att luta mot på sängen, gick i knästående och kände plötsligt att jag måste pröva att trycka lite – men det är ju inte möjligt att det är fullvidgat ännu, men jag prövar lite, lite, så får vi se vad som händer. Det verkade fungera, för strax sa Anneli att huvudet var framme och höll på att krönas. Det är inte möjligt! Tänkte jag. Men jag kände efter med min hand och kände något geléaktigt i slidöppningen. Oj oj oj! Då började det strax att göra mycket ont och det brändes lite och hon kom ut med lite tryck och mycket momentum och Daniel och Anneli sa att hon ville skrika men lungorna var fortfarande ihopklämda så hon kunde inte. Med en liten ansträngning kom hon ut resten av vägen och skrek omedelbart. Daniel fångade henne och jag fick strax ta henne, hon var så kladdig och hal, rosa och fin, och världen stannade.
Men den stannade inte så länge, jag kom på att Christina inte var där och sa “ropa in henne!” så hon och Jennifer kom strax in och då fick de se placentan komma ut med en massa blod... Det var lite omtumlande, allt hade gått så fort och jag var så förvånad att hon redan kommit, och att det var en flicka (jag hade varit ganska övertygad om att det var en pojke jag bar denna gång).
Början på utdrivningen noterades som 0820 och födsel 0825. Det kändes som att allt var perfekt denna morgon, och det nya äventyret med vår lilla Esther började. Jag var så lycklig att vi fått vår lilla flicka, och känslan av att världen stannade när jag såg henne och höll hennes hala kropp i mina händer är oslagbar. Ingen var där som skulle ta henne ifrån mig för att torka av henne eller väga henne eller sätta på henne blöja eller kläder eller vira in i filtar, nej hon var min och rummet var varmt och vi behövde inga sådana saker riktigt ännu.
En av orsakerna till att jag ville föda hemma är att när jag blir bemött av främlingar som ska bedöma mig känner jag ofta att jag måste prestera, och jag spänner mig. Oron att komma in till ett sjukhus där någon annan ska bestämma om jag ska föda barn inom x antal timmar var mer än jag kunde acceptera. Det blev nu precis som jag ville – Esther fick komma på sitt eget schema, och Anneli var där som ett stöd utan att ta över vår födelseupplevelse. Jag hade inte riktigt trott på att det var dags förrän Anneli sa att huvudet var där, även om vattenavgången självklart indikerade att det var annorlunda denna gång. Det var så skönt att låta kroppen ta hand om värkarbetet utan att kämpa emot eller bli förväntansfull och orolig genom att bli undersökt och bedömd. Jag är så tacksam att Anneli inte sa så mycket om någonting utan lät mig vara i nuet, det storslagna nuet som existerar när ett barn föds.
En annan bidragande orsak till detta val är sjukhusens standardprocedurer att ge syntocinonspruta till alla förlösta mödrar. Det kan jag helt enkelt inte förstå – om nu kroppen har fungerat normalt och barnet och modern klarat av födelsen utan några komplikationer ska väl ändå livmodern kunna klara av att dra sig samman för att återgå till sin ej gravida storlek. Det är först när andra ingrepp skett som man borde vara orolig för att livmoderns instinkter satts ur spel, eller om livmodern inte verkar dra ihop sig. Man borde kunna observera utan att vara hypernervös att modern kommer att förblöda om man inte sprutar in syntetiskt hormon. Man ska blöda en del efter att ha fött barn, det är inte för intet som kroppen skapar mera blod under graviditeten, men det behövs heller inte efter barnet är fött.
Efter att Christina fötts gav en sjuksköterska mig ett piller som kallas Methergyn. Jag är mycket känslig mot alla sorters mediciner och hade därför avsagt mig allt intresse för smärtlindring på farmakologisk väg, men accepterade detta piller utan särskilt mycket förklaring. Det irriterar mig i efterhand att någon annan skulle säga till mig att jag behövde smärtstillande efter förlossningen. Min åsikt är att även om det gör ont så är det min rätt att få känna att det gör ont först och då begära att få någon lindring om jag så önskar. Nu fick jag också känna eftervärkar, och de varade i två-tre dygn relativt starkt, och jag kunde ta lindriga piller som jag kände till enligt eget omdöme. Ingen frågade mig hur hög min smärta var på en 1-10 skala, ingen förväntade sig någonting särskilt, och ingen gav mig några mediciner överhuvudtaget (utom när Anneli skulle sy ett par stygn, då sprejade hon Xylocain i mellangården, efter att ha frågat om det var okej med mig). Det är jag som bestämmer om några läkemedel ska användas, det är ju min kropp.
Det var en seger för mig att få vara kvar i mitt eget hem när min andra dotter föddes. Vi fick vara med om denna högtidsdag på våra egna villkor, utan att behöva byta miljö och utan standardprocedurer, utan att vara en av tusentals andra kvinnor som föder, och vi var de enda experterna på oss själva.
