av Christian Lundquist

Tre gånger har jag blivit pappa.Två gånger under relativt stressade förhållanden på ett sjukhus – och en gång i lugn och ro i det egna hemmet.Att bli pappa är något stort och ”häftigt”men vägen dit är inte lätt minsann, har jag fått erfara. Ni som mammor har det ju inte direkt lättare, men här är min story.

Mitt första barn Claudia föddes 1997 på sjukhus efter en jobbig tid på förlossningsavdelningen, vad jag kan minnas cirka 36 timmar. Timmar som innehöll värk, dropp (tydligen ett nödvändigt ont), mera värk – men i princip utan resultat. Febrila försök gjordes för att få igång förlossningen. Ingenting hände och det blev slutligen kejsarsnitt akut, eftersom barnet inte mådde så bra. Det hör ju till saken att Claudia var i magen två veckor ”över tiden”. När hon så till slut kom ut fick hon vara med mig de första timmarna eftersom mamman sövdes vid snittet. Jag blev skärrad, både under och efter snittet. Stressen var påtaglig och jag tror att pressen att ”få igång” födandet stressade alla, speciellt mamman och barnet. Tack och lov klarade sig båda – och jag med uppenbarligen.

Min son, Emil, föddes 1998. Det blev ett planerat kejsarsitt eftersom mamman kände sig rädd och osäker efter första barnet. Jag tyckte att det hela kändes säkert eftersom jag litade till sjukvårdens insatser, men samtidigt rätt så ”stelt” och konstlat. Som en operation helt enkelt, med skillnaden att den här gången var mamman vaken hela tiden. Minns att jag försökte påverka min dåvarande hustru att föda normalt på sjukhuset, men hon mådde väldigt dåligt och var i princip skräckslagen vid tanken. Det förstod jag eftersom det var så svårt första gången. Jag fick vara med under hela snittet och såg med egna ögon, dock en aning yr i huvudet och darrig i benen, när lille Emil kom fram ur magen. Det hela blev betydligt bättre än förra gången. Jag klippte symboliskt av navelsträngen och sedan fick Emil komma till sin mamma omgående. Sedan missade jag mycket av första dygnen med Emil på grund av snöovädret som lamslog Gävle i december 1998 -snökaos var rätta ordet. Jag och Claudia satt insnöade i ett par dagar, men kunde som tur var ta oss ut och hälsa på samt äta mat hos min mormor och morfar. En upplevelse i sig. Å andra sidan tappade jag en stor del av den första tiden med Emil.

Mitt tredje barn, Tindra (2003) är fött hemma (med en annan mor än de två första). Att vi skulle välja ”hemfödsel” var inget jag hade tänkt på innan, det fanns i min värld enbart ett alternativ att föda på ett sjukhus.

Detta att föda barn var för mig, efter mina två tidigare erfarenheter - något relativt riskabelt, ett slags projekt man inte kan utföra hur som helst och var som helst. ”Det är ju ganska farligt att föda barn”, for genom mitt huvud… Tanken på att välja att föda hemma kom därför naturligtvis från min hustru, Emmie.

MVC inbjöd till inskrivning och poängterade att det var viktigt att jag som pappa också kom. Vid första besöket kom vi in till barnmorskan och hon bad min hustru att sätta sig ned. Det fanns en stol åt henne, en åt barnmorskan, men ingen åt mig. Jag fick hämta en själv, två korridorer bort! Underförstått att detta att föda, berör kvinnor och sjukvården. Denna känsla av utanförskap var ungefär lika vid tidigare erfarenheter av MVC. Bemötandet var dåligt, speciellt när det kom på tal att vi ville planera för att föda på hemmaplan. Barnmorskan frågade oss vid ett tillfälle om vi ville att barnet skulle dö? Vem vill det, tänkte jag och funderade vad hon trodde om oss.

Emmie verkade bombsäker från första stund – och jag kände mig kanske lite i underläge. ”Det är ju hennes kropp och hon vet väl vad hon klarar”, tänkte jag lite för mig själv. Tiden gick och ju närmare vi kom förlossningen, desto mer säker blev jag att det var rätt beslut. När det var dags, var jag inte speciellt påläst, men jag sökte information på Internet bland annat, och så pratade jag med Emmie så klart. Mentalt var jag därför förberedd. Nervös blev jag inte förrän vattnet hade gått, och jag insåg att NU var det dags.

Jag tog det lugnt – skrev lite flyttkort, eftersom vi precis hade flyttat -och ”följde bara med” så att säga… och det gick otroligt bra! Det låter odramatiskt, och det var nog precis så det var. Lugnt och fint, ingen stress. Kontakten med mamma och barn uppehölls direkt. Jag var med och tog emot Tindra, där hon kom i vårt eget sovrum. Långt borta från sjukhuset.

Perfekt och jag kände mig en aning stolt. Framförallt över att jag lyssnade till min hustrus bestämda önskan att föda hemma.

En av de första personerna jag ringde när Tindra var född var min mamma och hon blev mycket glad och förvånad. Kommentarer som ”va! har hon fötts hemma!”, var de vanligaste. De verkade ha lite svårt att få in att vi verkligen klarat av det hela på egen hand. Följdfrågorna handlade om navelsträngen och moderkakan, om det verkligen var meningen att vi skulle föda hemma. Sedan betonades att vi nog borde åka in och kontrollera flickan, för att se att hon verkligen mådde bra. Jag tycker att reaktionerna efteråt var fullt naturliga. Tindra mådde fint och vi hade klarat det hela mycket bra tycker jag. Min mor arbetar på en barnklinik och där berättade hon om allt för personalen och läkarna. Två dagar senare när vi var in på barnundersökning var vi kändisar på avdelningen, och jag minns att jag var omtalad som barnmorskan.

En av min hustrus önskningar med att föda hemma var att ge mig en upplevelse till skillnad från tidigare erfarenheter. Kontrasten i jämförelse med kejsarsnitten på sjukhuset var stor. Att hemfödsel inte finns med som ett alternativ när en kvinna väntar barn, ser jag idag som en förlust, för alla parter. Det borde ju betraktas som något naturligt, något som skett i årtusenden. Det borde vara en självklarhet att alternativet att föda hemma ska finnas som möjlighet för alla blivande föräldrar och stödjas av samhället, inte motarbetas.

Mycket skulle kunna göras och alla vi tillsammans har en möjlighet att påverka fler människor och kanske samhället att delvis ändra inställning.

 2005-08-31