Klockan 21:57 torsdagen den 10 juni kommer den första värken. Den gör inte alls särskilt ont, men jag känner att den är klart annorlunda från de tidigare sammandragningarna.
Fortsätter att mumsa i mig mitt kvällsfika och läsa min bok. Säger till Danne att nu är det nåt på gång!

Danne går och lägger sig och jag sitter kvar uppe och läser. Har svaga värkar var tionde minut men känner mig helt lugn.

Försöker att gå och lägga mig vid 24:00, men kan inte slappna av. Snurrar runt ett tag för jag inser ju att jag skulle behöva sova lite, men ger upp efter två timmar. Lägger mig framför TV’n med lite mackor, frukt och en smoothie. Kikar på fyra avsnitt av ”köket” och sen 5’ans nattbio. Går in och väcker Danne ett par gånger så han kan massera min rygg när värkarna kommer. Det är skönt och jag blir lugn av att veta att han finns där, även om han sover.

Vid 04:30 vaknar Ida och tycker att det är dax att gå upp och äta! *suck* Danne går upp och kokar gröt till dem och kommer in med mackor och kall nyponsoppa till mig i sängen. Äter upp alltihopa och fortsätter läsa min bok.

Vid 7 ringer jag mamma och frågar om hon kan ta Ida idag för jag tror att det är på gång nu! Hon blir lite nervös och frågar om hon kan ta en kund på förmiddagen först. Vi bestämmer att det går bra, men att pappa ska komma upp och hämta Ida när han vaknar.

Vid 9 kommer morfar och ska hämta Ida. Vi hjälps åt att packa och värkarna glesnar ut lite. Funderar på om det bara är falsklarm och känner mig lite fånig som engagerar hela släkten utan att veta säkert...
De åker iväg i alla fall och jag går och lägger mig och fortsätter att läsa. Danne plockar ute i köket och städar av i hela huset.
Jag ligger och andas genom värkarna som visserligen gör rätt ont, men är helt hanterbara. De kommer fortfarande med cirka 8-10 minuters mellanrum.

Vi äter förlorade ägg och bacon till lunch och jag dricker massor. Har inga problem med att äta trost allt kraftigare värkar eftersom de fortfarande kommer rätt glest.

Fortsätter att vila och läsa under dagen och Danne passar på att göra rent i akvariet. Något som verkligen behövdes! Funderar på om det bara är förvärkar eller om det händer nåt! Ringer och pratar med Marietta och förvarnar om att det nog är dags snart. Har fortfarande varken sett till slempropp, blod eller något vatten, men känner att det nog är allvar i alla fall.

På eftermiddagen kommer svärmor förbi med lite fika. Sitter på min boll och äter wienerbröd och dricker massor. Vickar på höfterna när värkarna kommer, men de gör inte ondare än att jag fikar, pratar och är vid gott mod hela tiden.

Danne lagar middag, gnocci och köttfärssås, medan jag ligger i badet med saft och levande ljus och när vi ätit bestämmer vi oss för att gå och försöka sova lite, trots att klockan bara är 20:30. Man vet aldrig när det drar igång och blir riktigt häftigt...

Ligger och slumrar av och till i två timmar. Värkarna gör ondare nu, men kommer fortfarande med 8-10 minuters mellanrum.

22:30 vaknar jag och mår jätteilla! Darrar, skakar och Danne får nästan bära ut mig till toa! Tror att jag ska kräkas, men klarar mig. Har dock diarré och frossa och Danne får hålla i mig så jag inte skakar av toaletten... Vill att barnmorskorna ska komma nu, så Danne ringer Marietta som i sin tur ringer Ann. Funderar ett tag på om jag är öppen 8 cm och barnet står vid spinae nu, men vågar inte hoppas för mycket. Det kan ju bara vara förvärkar oxå... Sist kom jag ju bara till 5 cm, och då hade jag det mycket jobbigare än det vart hittils!

Medan vi väntar på barnmorskorna gör vi i ordning inne i badrummet där jag vill föda. Lägger en madrass på golvet, tar fram handdukar, en liten babyfilt, ställer in CD-spelaren och tänder mer ljus på badkarskanten. Danne går ut och hänger en ”Stör-ej” skylt på grinden som förklarar att vi föder barn och inte slår ihjäl nån...

00:30 kommer Ann och då sitter jag och Danne på madrassen och äter äpple, pratar och myser. Värkarna är starka, men kommer ganska sällan. Jag har absolut inga problem att prata när Ann kommer, skämta lite, dricka för att sen ta en ny värk. Känner mig helt trygg.

01 kommer Marietta också. De dricker lite kaffe, kikar i min journal och småpratar lite med mig. Jag sitter på bollen och lutar mig mot väggen när värkarna kommer. Mellan dem äter jag äppelbitar och dricker massa vatten. Vi pratar om allt möjligt, gosar lite med katterna som är nyfikna på vad som händer och lyssnar på bebbens hjärtljud.
Jag funderar lite på vart vattnet tagit vägen. Är fortfarande säker på att det bara är förvärkar eftersom det började med vattenavgång sist så jag frågar om de har tid att stanna till på onsdag, men Ann bara skrattar...

Vid 03:30 börjar det bli riktigt jobbigt. Värkarna kommer fortfarande glest, 5-6 minuter mellan men gör riktigt ont! Har fruktansvärt ont i ryggen och alla får massera och hålla i mig när de kommer. Ann frågar om jag inte vill ha kvaddlar, men jag skriker nej! Akupunktur då? Samma svar... Hon bara ler och fortsätter massera.
Efter ett tag bestämmer vi att jag ska hoppa (nåja...) ner i badet igen och det lindrar skönt även om jag får kämpa hårt med att andas genom värkarna, hålla fokus och inte få panik. Marietta tankar mig med nyponsoppa och Danne är ett superstöd.

Efter ett tag frågar Ann om vi ska se efter hur öppen jag är eftersom jag har så ont. Jag ställer mig med ena foten på badkarskanten och hon känner efter mellan två värkar. Vattnet går och hon känner bebisens huvud röra sig! Är öppen 9,5 cm, med bara en mjuk kant kvar! Det ger mig nytt hopp! Har fortfarande inte särskilt ont eller jobbigt om man jämför med när Ida föddes, och är ändå nästan helt öppen! Och vilken lättnad när vattnet äntligen gick, för en stor del av trycket försvann!

Jobbar vidare i badkaret och ibland får jag krystimpulser under en värk, och ibland inte. Sitter på huk i badet med en handduk över axlarna och håller Danne i handen. Nu gör det fruktansvärt ont i ryggen hela tiden, men värst under värkarna såklart... Försöker byta ställning ofta, gungar med höfterna men inget hjälper riktigt. Känner att bebisen sitter fast och det känns oerhört frustrerande. Tar i och försöker andas, men smärtan i ryggen är enorm!

Flyttar ner på golvet och försöker ligga på sidan. Har krystimpulser, men inget händer. Skriker att den sitter fast! Försöker mest överleva känns det som när värkarna kommer och tvingar mig att krysta, helt utan resultat. Får rulla från sida mellan värkarna för att bebben ska hamna i rätt läge, men det vill sig inte. Prövar att stå på huk och hänga på Dannes ben, men det gör för ont i ryggen! Känner att nu dör jag...

Ann och Marietta börjar se lite oroliga ut eftersom det verkligen inte händer något och jag har det ju ganske jobbigt. Ann frågar om hon får känna efter hur bebisen ligger och visst får hon det.
Det visar sig att den lilla mjuka kanten som var kvar har svullnat och bebisen kommer inte under den eftersom den ligger i vidöppet läge. Jag får lägga mig på rygg och Ann försöker hjälpa bebisen att komma i rätt läge. Det gör fruktansvärt ont att bara ligga på rygg under värkarna, att bebben sen sitter fast och att Ann är där och trycker gör inte saken bättre. Skriker, försöker andas och vill dö...

Efter tre värkar liggandes på rygg tycker Ann att jag ska testa att ställa mig på knä igen. Vi nästa värk känner jag hur bebisen sjunker och får nya krafter! Samtidigt blir jag lite rädd. Vet hur fruktansvärt ont det gör när bebisen ska ut, och jag är rejält trött nu...
Står på knä och hänger på Danne. Vid varje värk krystar jag och känner bebisen komma. Biter Danne i axel och försöker slappna av i underlivet.

Hör att de ser en massa svart hår. Känner att jag inte riktigt orkar bry mig, men blir glad att det snart är klart. Tar i lite till och bebben kommer ut lite mer. Försöker känna på huvudet men ramlar nästan, så jag låter bli. Det gör ont i värkpausen och Ann berättar att det är bebisen som rör på sig, den vill ut nu!
I nästa värk kommer huvudet ut och sen tar jag i lite till och kroppen kommer, följt av en flod med vatten och blod.

Sätter mig ner och fiskar upp den lilla kladdiga kroppen i knät. Det är en hon! Ingen blir förvånad... Hon är lite blå, men gnyr och viftar med armarna.
Lägger på henne en varm hannduk och vi lägger oss ner på madrassen. Allt är tyst. Det är mörkt eftersom nästan alla ljusen brunnit ut, och brevid oss spelar lugn musik.
Moderkakan kommer och är stor och fin. Ann kollar om jag spruckit nåt, men jag har bara fått ett litet skrubbsår. Danne klipper navelsträngen och vi gråter lite allihopa.
De lämnar oss ifred och Danne hämtar ett täcke till oss. Jag är trött och fryser så jag skakar, men mår bra annars.
Vi ligger och vilar och lilltjejen suger på bröstet en stund.

Danne går in och bäddar rent i sängen och sen flyttar vi oss in till sovrummet. Tjejen vägs i en stor tygpåse. 4520 gram, 53 cm lång och huvudet är 38 cm. Stor tjej!

Jag får mackor och mera kall nyponsoppa. Ligger i sängen och bara tittar ner på min bebis. Är otroligt hungrig och trött, men jag klarade det! Jag fick föda hemma, allt gick bra och jag kommer aldrig att föda på sjukhus igen! (hoppas jag)

Vi ligger i sängen hela dagen och slumrar allihopa. Lilltejen bara sover och snuttar och allt är så avslappnat. Underbart att få ligga i sin egen säng, gå på sin egen toalett, utan kö och att kunna sätta sig i badkaret och duscha, helt utan stress!

Ann stannar kvar hos oss ett par timmar och hjälper mig till toa eftersom jag är rätt yr. Sen sitter hon på sängkanten och pratar ett tag innan hon åker hem.

Tack snälla Ann och Marietta för hjälpen!