Fodselberattelse Tilia

Dessutom är min ordinarie barnmorska, Diane, bortrest. Hon var min barnmorska då min dotter, Sunniva, föddes på Södersjukhuset i april-01. Jag hade redan då haft tankar om att föda hemma, så därför blev jag väldigt glad när jag upptäckte att Diane även var hemförlossningsbarnmorska.

Jag skrev ett brev till henne och nu, när jag väntar mitt tredje barn, har jag gått på mödravård hos henne under graviditeten. Min andra barnmorska, Anita, upptäckte jag i ett nummer av Födsel & Föräldraskap, där jag såg att hon bor i närheten av mig. Diane tog kontakt med henne inför min kommande förlossning. Det kändes bra, eftersom jag har haft ganska så snabba förlossningar tidigare. Nu har jag endast träffat henne en gång vid ett hembesök och personkemin stämde.
Trots det så har jag ändå en närmare relation med Diane och vill väldigt gärna ha med henne då mitt nästa barn föds. Visst längtar jag väldigt mycket efter vår bebis, men har jag väntat nio månader så kan jag nog vänta några dagar till så att hon kan vara med. Sen är jag ju inställd på att gå över tiden, eftersom jag har fött både 4 och 8 dagar efter beräknat datum de föregående gångerna.

Därför blir jag lite förvånad när jag märker en blodblandad flytning vid första toalettbesöket på morgonen. Kan det vara slemproppen? Den har ju lossnat i samband med att värkarna har startat de två förra gångerna, men det är klart, det betyder ju inte att det är samma sak den här gången. Jag känner inget annat, så jag bestämmer mig för att det inte är på G ännu.

Vi har bokat in besök av lite kompisar under dagen och jag springer runt och fixar lite mat m.m. Känner av lite sammandragningar emellanåt, men inte mer än vad jag brukar ha, tycker jag själv. Vid 16-tiden kommer resten av slemproppen, en ganska stor klump. Helt plötsligt känner jag mig väldigt trött. Lägger mig och sover ett tag, trots att vi fortfarande har besök.

När jag vaknar kommer några flera kompisar på fika. Vi har nyligen flyttat, och jag har ju räknat med att gå över tiden, så därför har jag inte haft något emot att bjuda hem folk. Nu har vi fullt hus här hemma. Ingen märker något trots att jag får en lite kraftigare sammandragning vid nåt tillfälle, och jag själv ignorerar alla tecken, eftersom jag är så inställd på att vår bebis ska komma först om några dar.

På kvällen är vi ett tag hos min syster och hennes familj som bor en bit bort på gatan. Där är även mina föräldrar. Min mamma blir lite uppspelt när jag berättar att slemproppen har lossnat. Jag lugnar henne och säger att den kan lossna ett bra tag innan det är dags och jag tror inte att det är på gång ännu.

MEN, under Allsång på Skansen ligger jag i soffan hos min syster och känner plötsligt flera sammandragningar. Börjar då ana att det kanske är något på gång i alla fall, eftersom jag inte brukar få sammandragningar när jag ligger ner. Tänker att jag kanske borde förvarna Anita, om det skulle dra igång under natten.
Så vid niotiden på kvällen ringer jag Anita och berättar hur det ligger till, men att jag inte alls är säker på om det är på riktigt, eftersom jag inte har haft några riktiga värkar än. Slempropp och sammandragningar är ju nåt som kan förekomma ett bra tag innan förlossningen och det håller förstås Anita med om, men ber mig ändå återkomma lite senare. Och nånstans i mig har jag nu en känsla av att det snart kommer sätta igång.

Vi går hem och jag lägger Sunniva. Jag har ett par sammandragningar under tiden, men de är oregelbundna och känns inte så mycket. När Jiri tar tid på dem så är det en kvart emellan två stycken. Han ser förväntansfull ut och säger: ”snart får vi kanske träffa vår bebis!” Själv tänker jag: ”kan det verkligen vara dags redan?”. Känner mig inte riktigt redo och har ju ställt in mig på att gå över tiden.

Strax innan elva på kvällen ringer jag Anita igen och berättar att det fortfarande inte är något regelbundet, men att det var en kvart emellan två sammandragningar som inte kändes så mycket. Lägg dig och försök sova så du är utvilad om det sätter igång, säger hon till mig. Det är precis vad jag skulle behöva, känner jag nu. Är väldigt trött efter att ha varit igång hela dan.
Vi ringer till Sunnivas farmor och ber henne komma hit och sova med Sunniva om det skulle dra igång under natten. Hon kommer hit vid halv ett på natten och jag har fortfarande inte kommit i säng. Vi bäddar på vardagsrumsgolvet med madrassen som vi har lånat för detta ändamål.

Trots att jag är jättetrött, så är jag lite för rastlös för att sova. Springer runt och fixar lite innan jag till slut lägger mig ner och somnar. Klockan är kvart i två på natten. Sover djupt och drömlöst i en halvtimme utan en enda sammandragning. När jag vaknar till tänker jag att det verkligen var skönt att få sova och det verkar ju inte vara förlossning på gång i alla fall. Tänk om vi har dragit hit farmor i onödan?

MEN, innan jag hinner resa mig upp får jag den första riktiga värken… Åh, va ont den gör!!! Den håller i sig i en och en halv minut. Att ligga ner är bara att glömma nu, känner att den ställningen bara motverkar hela förloppet. Till och med bebisen sparkar i protest under denna långdragna värk. Klockan är halv tre och jag inser nu att det är på riktigt. Jag måste upp och stå under värkarna, annars gör det bara för ont.

Värkarna kommer med ungefär 4 minuters mellanrum. De är fullt hanterbara, eftersom jag kan stå och hänga mot bardisken i köket samtidigt som Jiri masserar ryggen. Åh, det känns så skönt att få massage och lindrar verkligen smärtan. Emellanåt går jag in i duschen och spolar hett vatten över magen och ryggen under värkarna, det är också skön smärtlindring.

Vid nåt tillfälle tänker jag att jag inte alls är redo att föda barn, är fortfarande alldeles för trött och vill ju att Diane ska vara med. Får då svårt att slappna av under värkarna, och, ajajaj, va mycket ondare det gör. Nej, nu måste jag släppa tanken på Diane, det är bara jag som kan göra jobbet, ingen annan. Nu är det dags att börja fokusera på att föda barn. Nu finns det ingen återvändo, nu ska vi ju äntligen få träffa vårt barn!

När jag äntligen inser fakta, så kan jag slappna av under värkarna och så mycket bättre det känns, nu känner jag att de verkligen gör nytta. Jag känner även barnet röra sig under och mellan värkarna, och det känns så tryggt. Jag vet ju att jag väntar på någonting fantastiskt och jag får en motivation till att fortsätta jobba med värkarna. Jag står och gungar höfterna och andas under värkarna. Åh, snart ska vi äntligen få träffa vårt barn!

Jiri frågar några gånger om vi inte ska ringa Anita igen, men jag vill inte ringa för tidigt, tänker att det är bäst att hon får sova så länge som möjligt, för man vet ju inte hur lång tid det här kommer att ta.
Men, vid halv fem på morgonen, när jag har haft regelbundna värkar i ca 2 timmar, så ringer jag henne ändå och berättar att det har dragit igång. Jag tycker inte att det är någon panik ännu, eftersom värkarna bara kommer med 4 minuters mellanrum (vid mina tidigare förlossningar har de kommit varannan minut de sista timmarna) och de känns hanterbara, jag har ju trots allt lite andningspauser emellan. Hon ber mig ringa igen när jag vill att hon ska komma och uppmanar mig att äta lite. Så jag beordrar Jiri att fixa lite hallonkräm, som jag köpt för detta tillfälle. Mmm, va gott! Äter kräm och dricker lite fruktsoppa mellan värkarna. Det gör gott för kroppen!

Inte så långt efter telefonsamtalet går jag på toaletten och hinner knappt ta mig upp från toalettstolen när det kommer en riktigt kraftig värk som gör mig helt knäsvag. Måste hänga över Jiri för att inte ramla omkull. Nästan direkt efter, utan någon paus, kommer nästa värk. Då inser jag att det faktiskt är nära, vill helt plötsligt ha Anita här. Så knappt en halvtimme sedan förra samtalet ringer jag och ber henne komma.

Jag ställer mig i duschen igen. Sunnivas farmor, som har tittat till oss lite diskret med jämna mellanrum, väcker nu Sunniva och tar med sig henne hem. Innan de åker pussar jag hej då mellan ett par värkar och säger till Sunniva att nu ska bebisen komma som hon har längtat efter så länge. Hon är nyvaken och ganska ledsen till en början, men innan de går ut genom ytterdörren hör jag att hon är glad igen och skrattar åt något som Jiri säger till henne.

Jag står fortfarande i duschen när Anita kommer. Klockan är nu halv sex på morgonen. Hinner bara hälsa lite snabbt på henne innan det kommer en värk. Åh, den känns ordentligt och innan den klingar av känns det som om jag måste trycka på. Jag säger högt att det känns som en krystvärk. Nu vill jag ut till madrassen i vardagsrummet som väntar på bebis.

Ställer mig knästående på madrassen och lutar mig mot soffan. Anita undersöker mig och lyssnar på hjärtljuden med trätratten. Hon säger att det låter bra och att jag är fullt öppen. Hon känner en buktande hinnblåsa, det är bara en liten bit kvar för bebisen att komma ner. Jag får några fler värkar som övergår i något som liknar krystvärkar, så där som man bara måste trycka på i slutet av värken.
Jag frågar Anita om det är krystvärkar. Nej, inte riktigt än, svarar hon, barnet har en liten bit kvar, men tryck på lite om det känns så. Jag känner mig plötsligt väldigt trött, lägger ner huvudet och vilar mot soffan mellan två värkar. Får en kall och våt handduk mot pannan och det känns så skönt. Anita hinner lyssna på bebisen en gång till och allt låter bra.

Jiri fortsätter massera under värkarna och nu börjar det kännas nära. Jag märker att barnet har kommit ner. När jag nu får en riktig krystvärk, så jag trycker på och känner hur huvudet kommer. Först tänker jag vila lite och vänta in nästa värk, men, nej, det går inte att hålla emot, jag måste fortsätta att krysta och jag känner hur resten av kroppen glider ur mig tillsammans med en fors av fostervatten. Klockan är 05.57 på morgonen den 4 augusti.

Vilken lättnad! Jag är så trött, så att jag inte ens orkar vända mig om. Hör att bebisen låter med en gång, inte något illvrål, utan mer ett gnyende skrik. Den lever! Nu vill jag inte vänta en sekund till, utan frågar direkt: Vad blev det? Vänta, jag har inte hunnit titta efter, svarar Jiri och säger strax efter: En flicka! Jag ler och tänker samma sak som Jiri säger högt: Det var ju det jag visste!

En dotter! Smakar på det och det känns underbart! Jo, jag har ju känt det på mig ända sedan jag visste att jag var gravid. Visserligen blev jag lite osäker i slutet av graviditeten, eftersom så många har påpekat och trott tvärtom. För så har det varit vid mina tidigare graviditeter, att jag har gissat fel för att jag lyssnat för mycket på andra, inte känt efter själv. Men den här gången har jag lyssnat på mig själv, och då stämde det också. En liten flicka blev det! Ja, så liten är hon inte, det ser jag direkt då jag får upp henne i famnen. Större än båda mina andra barn, men lika mycket mörkt hår har hon. Och, åh, så vacker!!!

Först nu märker jag att solen skiner utanför och Anita säger: Vilken vacker morgon! Och vilken fin start på en underbar dag! Jag kan inte annat än hålla med. Den 4 augusti visar sig bli början på den varmaste veckan sommaren 2004. Tänk att vår älskade sommarflicka kom med värmen!

Moderkakan krystar jag ut en kvart senare, efter några jobbiga värkar som inte alls känns lika roliga som när bebis skulle komma ut. Men den är hel och fin, precis som den ska och nu är allt det jobbiga över. Vår dotter mäts och vägs på en fiskevåg som Anita har med sig. Min känsla stämde, en stor tjej på 4050 g, 53 cm och ett huvudomfång på 36,5 cm.

Anita undersöker mig innan hon åker. Jag har inte spruckit någonting, endast några ytliga hudbristningar som inte behöver sys. Känns som en lättnad. Vid halv åtta på morgonen, två timmar efter att hon kommit, lämnar Anita oss och åker vidare till sitt ordinarie arbete på Munkbrons MVC. Hon lovar att komma förbi och titta till mig på kvällen igen. Det känns tryggt och jag känner en otrolig tacksamhet att hon fanns här hos oss när vi födde vår dotter. Visst klarade jag att föda barn utan Diane, även om jag gärna hade velat ha henne med. Och, inte behövde jag känna mig orolig, för Anita var helt fantastisk!

När Anita har åkt ligger vi i sängen och bara beundrar vår dotter ända tills vi somnar av trötthet. Vi har trots allt varit uppe en hel dag och en hel natt i väntan på detta underverk. Solen lyser ute och dagen har just börjat. Livet är precis som det ska vara … alldeles, alldeles underbart!