Vi hade verkligen längtat länge efter ett barn, men tiden och omständigheterna hade inte varit mogna förrän nu. Sedan några månader tillbaka hade jag avbrutit studierna och arbetat heltid så nu visste jag att jag var mer värd än 60 kronor om dagen som förälder i samhällets ögon. Men den tyngsta och viktigaste pusselbiten för att ett barn skulle kunna dyka ner till oss var att vi skulle bo nära skogen. Jag hade längtat länge efter jordens dofter, djurens läten, stjärnornas ljus och bort, bort från betongen och kvällstidningarnas ständiga påminnelse om människans förvirrade värld – en värld som jag vägrar att ta som den enda sanningen. Än finns det skog kvar på våran planet som viskar till oss och skulle jag inte få bo nära den snart så skulle jag bli galen. Som tur var höll även Jörgen på att krevera av våran cementlya omgärdad av små krokusrabatter i prydliga rader med fimpar i. Han längtade också efter fåglarnas kloka ord, utan överröstning av bilmotorernas buller.

Så där var vi nu i vår röda stuga mitt i skogen i slutet av vägen och diskuterade argsint med varandra om något. Vad det var minns jag som sagt inte, men jag minns att jag gick upp och tänkte ”nu ska jag ta den där g-testen som jag köpte häromdagen och jag ska inte berätta att jag gör den nu” för jag var så irriterad på honom.

Det blev två streck omedelbart, jag visste ju det innan, känslan i mig var helt lugn och inte ett dugg överraskad, men den logiska delen behövde kolla instruktionerna än en gång. Jodå, det betydde positivt, det betydde gravid. Värme spred sig inifrån maggropen upp i huvudet och ner i knäna. Med svettig hand tog jag med testen in till Jörgen där han låg och stirrade in i väggen med butter min. Jag var mitt inne i en storm samtidigt som allt var alldeles stilla… När jag såg hans sura uppsyn så drog jag snabbt ner visiret och sa en aning syrligt: ”Dessutom är jag gravid”.

Han har alltid haft väldigt lätt för att pendla mellan en utstrålning av röd ilska till ett sorglöst glädjeglitter. Men jag har aldrig sett förändringen så påtaglig som nu. ”Va, vad säger du! Är du med barn?!” Alla hårda ord skrumpnade ihop och försvann, solen sken, det var plötsligt en varm högsommardag, prismornas färgglada ljusfläckar dansade i hela rummet. Det växer ett litet barn inom mig. Det allra största, mest märkliga magi har inträffat – ett liv har påbörjats inom mig som är vårt – men framförallt sitt eget, en alldeles egen liten, stor individ.

Gud så märkligt.

Föda på BB
Ja, tiden gick, magen började äntligen visa sig ordentligt i vecka 20. Det var så vackert. Jag läste, sökte svar, kände efter, försökte hålla rädslan på håll att allt skulle gå bra. Båda mina äldre systrar var gravida med bara några veckor framför mig så vi hade många detaljer att diskutera. Det var ju rätt komiskt att vi tre systrar skulle sätta fyra små individer till världen inom loppet av två månader. Att sedan Anna och jag skulle föda våra första barn på samma dag – det fanns inte ens med i mina fantasier.

Men hur kom det nu sig att vi beslutade oss för att föda hemma? Ja, det var Malva som ville detta, och hon kämpade hårt för att vi skulle förstå det. Det var ju en självklarhet för oss att vi skulle föda på BB. Vi fick reda på genom mödrahälsovården att Borås BB hade visningar lite då och då för blivande föräldrar.

Barnmorskan visade runt. Det luktade sjukhus förstås. Krom, sladdar, vita väggar. Hade vi några frågor? Jag var full av undran om vad som händer under födandets gång – men de frågorna passade inte in i detta sammanhang. Det handlade mer om det praktiska fick jag en känsla av. Det måste vara rätt stämning tänkte jag och klämde fram en fråga om stearinljus, men det gick inte att ha eftersom lustgasen kan explodera då. De andra kvinnorna hade inte en fråga. En av deras män sa något annars var det tyst. ”Jodå, bada kan man göra i nästan alla förlossningsrummen och det går bra att ta med egen musik.”

Jag kände mig ledsen av någon märklig anledning när vi åkte därifrån. De var ju snälla där på Borås men jag fick inte ihop känslan att föda barn och sjukhus. Ska jag bli patient? Vad är sjukdomen? Kan jag åka dit och så fixar dom detta? De är ju faktiskt proffs med hjälp av sina apparater. Jag har ju bara blivit gravid och bär på ett barn som ska ut. Det är ju första gången dessutom, de vet ju hur det ska gå till. Ungefär som att operera bort blindtarmen. De vet bäst om min kropp. Men vänta nu; okej att de vet bäst om hur man opererar bort en blindtarm, men ett barn som ska födas av mig - vet de bäst hur det ska göras? Känslan inom mig morrade dovt.

Jag kunde inte få till en bild av oss födandes i det där rummet på BB. Det störde mig, hur ska jag kunna förbereda mig utan bilder? Ja, ja, jag får träna mig på att tala med min inre kraft som vet hur jag ska göra när ögonblicket väl kommer. Men det känns inte bra att detta intima ögonblick mellan mig, Jörgen och barnet ska ske tillsammans med en massa människor som vi inte ens vet namnet på när jag stapplar in i sjukhuskorridorens avlånga tarm. Det kändes i luften att de inte såg det otroligt stora, vad ska jag kalla det – magiska, andliga möte som ska ske här mellan oss tre. Rutiner, apparater, effektivitet, beräknad arbetstid och rädsla är i vägen. De som mår bra och känner sig trygg av dessa komponenter och denna atmosfär, eller de som kanske inte kan föda naturligt, ska antagligen gå dit när de ska möta sitt barn för första gången. Men hör jag till dem?

Föda hemma
Dessa tankar dök upp allt skarpare efter att ha fått en tjock bunt av Föda Hemma-tidningar i min hand. Kvinnan som lånade ut tidningarna hade själv fött sina tre barn hemma. Jag hade aldrig träffat någon som fött hemma tidigare och inte heller reflekterat över möjligheten. Jag sa med beundran att det var modigt gjort. ”Nja”, sa hon ”jag ser det inte som modigt att föda hemma snarare tryggare, för min del.” Idag förstår jag precis vad hon menade.

Vi läste dessa födelseberättelser och levde oss in i dem, grät och jublade. Det var annat det än de där moderiktiga tidningarna i affären. Det var berättelser som beskrev födsloförlopp med inlevelse och ärliga känslor både av smärta och glädje, men framförallt med en närvaro i sitt födande och modet att våga föda var det centrala.

Jag kände att det är det modet jag vill locka fram hos mig själv, att lita på min urkraft. Den skulle leda oss rätt. Men kan denna kraft få fritt spelrum på sjukhus, bland okänd personal, rutiner med apparater, påskyndande dropp för både barn och moderkaka i en miljö full av bakterier och effektivitet? Jag insåg att det är väldigt vanligt att den födande kvinnan blir störd och tappar tilliten till sin kraft på grund av denna så kallade välvilja. Kanske ska man kalla det rädsla istället, en rädsla att bryta mot socialstyrelsens normer eller sjukhusets rutiner och framför allt, sorgligt nog, en okunskap om vad en naturlig förlossning egentligen är för något. Om inte barnmorskorna och läkarna vet vad som krävs för att låta kvinnan få grepp om sin egen förmåga att föda så är det inte konstigt att den sortens förlossning inte kan existera inom sjukhusets väggar. Den utbildning som barnmorskor får idag ger en massa kunskap om alla möjliga farliga situationer som kan uppstå under en förlossning. De får lära sig hur man ska handskas med de tekniska maskinerna som ska hjälpa vid alla dessa tillfällen. Men hur många timmar av deras utbildning läggs på att tala om hur man kan göra underverk genom att sluta stirra på maskinerna och istället se människan som föder? Jag menar att barnmorskorna under sin utbildning borde få lära sig hur man hjälper kvinnor att locka fram sin inre förmåga att föda barn. Då tror jag att man måste välja bort en hel del av rutinerna för de bromsar denna otroligt viktiga, djupa, starka samtidigt sköra födslokraft. Det som jag jagar efter är att det behövs ett innerligt lyssnande, ett mod till att uppfatta den där känslan, rösten inom sig som alla människor har tillgång till. Den där rösten skulle behöva tas på fullt allvar i barnmorskeutbildningen. Då kan denna kloka röst även tala om när och om sjukhusets hjälpmedel behövs, så att sådana tillfällen inte skapas på grund av rädsla. Jag vet att problemet är mer komplext än såhär. Det är många fler faktorer som spelar in, inte minst ekonomiska. Det är inte ovanligt att en barnmorska har upp till tre födande kvinnor att ta sig an. Då kan man inte räkna med en trygg famn att luta sig mot när smärtan verkar övermäktig.

Till saken hör att vi lever i en tid i ett land med en kultur som skärmar av både födseln och döden till något som snabbt ska bedövas eftersom det medför sådana ”irrationella” känslor som smärta och sorg. Jag är en människa formad av min kultur men jag vet att det är många med mig som försöker bryta en del av dessa trosföreställningar inom sig. Malva har hjälpt mig att ta denna brytning på allvar.

Nu har jag svävat iväg i mina tankar, men dessa tankar är så nära förknippade med Malvas födelse att jag måste skriva av mig dessa ord för att kunna pussla ihop en klar bild av hennes förlossning.

Syster Stork
Nå, vad hände sedan med Malvas kämpande för att få bli född hemma? Jo, vi sprang på Syster Stork i olika sammanhang. Jag träffade Sofie via jobbet och fick reda på vad denna fantastiska människa sysslade med tillsammans med sin underbara kollega Sofia. Jörgen fick i samma veva höra dessa två på radion i en intervju. Han fastnade framför allt för den goda idén att ha MVC, hemförlossning och BVC med samma personal. De erbjöd ett alternativt synsätt med fria val. På vanliga MVC möttes vi av kryssande i rutinkontroller och rekommendationer endast av Apotekets produkter. Jag kände även att jag i vissa fall fick ofullständiga svar om vad det innebar för risker med till exempel ultraljud. Vi insåg att dessa Storkfröknar fick vi helt enkelt inte missa. Det enda som var tråkigt var att det kostade en hel del pengar, för än så länge sponsrar inte samhället om man vill göra ett fritt val i sitt födande. Vi var båda två på det klara med att inte pengarna skulle styra detta livsviktiga beslut.

Förtroendet för Sofie och Sofia växte i takt med magen. Vi ifrågasatte sjukhus å ena sidan och hemfödsel å andra. Så höll vi på i månader. Jag började inse att det också är smärtsamt att få kunskap, det var en hel del som vi fick reda på som vi definitivt inte gillade med sjukhus. Vi insåg att även om vi åkte in till sjukhuset för att föda så var det vi som hade valt att göra det och måste stå för de konsekvenser det för med sig. Ansvaret kommer man inte ifrån. Vi blev tvungna att göra ett val, och kanske välja ett alternativ som långt ifrån alla i vår omgivning skulle kunna förstå. När beslutet väl var taget, blev jag helt lugn. Detta blir bra. Det kan bli fantastiskt bra till och med.

Födelsedagen
Den 11 juli på förmiddagen födde min syster sitt barn, då kunde jag inte längre ignorera min egen påbörjade förlossning. Jag hade varit så engagerad i hennes att jag inte förstått att det verkligen var dags för oss. Jag släppte lunchen med jämna mellanrum för att slänga mig i saccosäcken och flåsa igenom – vad det nu var - förvärkarna? Visst började jag förstå att något var på gång, men jag sa det inte rakt ut till Jörgen. Antydde mest att det var viktigt att göra lite fint här hemma. Jag började bädda sängen och Jörgen tog fram dammsugaren. Vi tände eld i vedspisen. Kanske kunde vi inviga det lilla badkaret vi köpt för en hundring och placerat ute på gräsmattan? Medan jag stod där och bäddade så small något plötsligt till inom mig, vatten rann längs benen i strida strömmar ”Herregud vattnet gick”! Jörgen bara skrattade, det är på gång nu, vi ska ha barn!

Fjärilar flög i magen på mig. Jag kände mig förväntansfull, ”Gud, vad roligt detta ska bli, jag ska föda nu!”. Ronja vår hund, hjälpsam som vanligt, slickade lite på mina ben. Hon tyckte väl det skulle städas lite. Solen sken ute. Vi ringde Sofies sökare, hon var inte förvånad att det var på gång eftersom hon hade drömt natten innan att vi födde barn idag. Vi gjorde upp om att ringa igen när det kommit igång ännu mer.

Jag höll i Jörgen när värkarna kom. Det var som om tiden stod stilla. Jag pustade med lätta andetag och njöt av min kropps arbete. Vi gick ut i solskenet till badkaret. Jörgen fick springa med vattenhinkar från vedspisen. Efter en stunds badande för min del så hoppade Jörgen i också. Det var så härligt att sitta där i ett badkar i trädgården tillsammans.

Vi pratade förväntansfullt med varandra och pausade samtalet mitt i meningarna när smärtan tog vid och fortsatte sedan precis där vi var. Jag var verkligen vid gott mod. Dessemellan grät jag en skvätt av oro för min systers förlossning i Stockholm som skett någon timme tidigare. Hoppades de mådde bra nu efter lång tids kämpande. Plötsligt började det att regna i solskenet. Det var verkligen magiskt. Vi var så lyckliga, allt var helt i sin ordning

När jag kom in igen la jag mig på saccosäcken med magen framåt. Jag började låta alltmer. Vi bestämde oss för att ringa Sofie igen. Hon ville lyssna på en värk i telefonen. Det tog ca fyra minuter mellan värkarna, men nu tog det förstås längre tid. Jag fick väl fram något pustande till slut. Hon frågade om vi hade vitt socker, vitlök och russin hemma. De skulle väl ge mig någon specialhäxkur kan jag tänka mig. Från och med nu gick jag mer och mer in i mig själv, tiden suddades ut. Jag gjorde mig beredd att gå ner i varje värk. Total koncentration inåt, samtidigt så väl medveten om människorna runt mig.

När Sofie kom satte sig Jörgen med ryggen lutad mot saccosäcken bakom mig - nu ville jag bara sitta still. Jag lutade mig mot honom och började nynna när värken kom. Jag letade med mitt medvetande ner i livmodern med dova toner som vibrerade. Ljudet som gav mig både kraft och tröst i smärtan påminde mig om naturkrafter. Stora, starka, modiga krafter som inte går att hindra när de väl sätter igång. En jättefors brakade loss, forsade fram för att sedan klinga av i totalt lugn. Då gällde det att vila. Sången bara kom av sig själv, jag följde bara med när det var dags.

Hela situationen var så underligt spännande. NU är jag med om detta ögonblick jag funderat på så oerhört mycket. Det var så skönt att befinna sig i denna verklighet, i Jörgens famn och arbeta med det viktigaste jag någonsin gjort.

Sofie börjar fixa middag. Telefonen ringer. Det var Sofia, hon kommer så fort hon kan. Sedan börjar det dåna och mullra, vi får lov att dra ut telefonjacket eftersom åskan drar fram. Vilket väder! Först sol sedan solregn nu åska. Herregud, vilken dramatik denna unge kommer med. Mina ben skakar. Sofie ger mig lugnande massage på benen. Jörgen sitter bakom mig. Jag njuter av att vara mitt i detta. Lyckas bäst att möta smärtan genom att nynna djupt, djupt ner.

Sofia kommer efter ett tag. Kramar om oss båda. Vi är ännu bara två – den tredje kämpar på inifrån. Sofie och Sofia lagar mat och fnissar inne i köket. Vi sitter i sängen. Jag nynnar. Jörgen njuter. Han ger mig kraft. Vi är på väg. På väg att möta den lilla människan som vi längtat efter så.

Händelseförloppet blir alltmer ogripbart. Dricka. Blåbärssoppa. Nyponsoppa. Försöker gå till dasset. Värkarna kommer tätare när jag går. Håller mig i laduknuten, provar att yoga-andas. Djupa andetag in genom näsan och ut ur munnen. Bilder flimrar förbi. ”Kom ihåg att hålla kvar din koncentration vid andningen” – yogakvinnans danska brytning klingar tydligt för mitt inre.

Rädslan och smärtan hör ihop. Det märker jag när jag kämpar emot värkarnas smärta. Vill inte ta emot den där värken. Jag skriker rakt ut. Inser att detta inte hjälper mig. Det är mycket bättre att härda ut och lugnt andas, sjunga och försöka möta. Den där befriande känslan bortom smärtan som jag skulle vilja nå infinner sig inte. Det är något i vägen. Men lugnet och tryggheten finns där. Jag förstår att min kropp jobbar tillsammans med babyn.

Sofie uppmuntrar mig att dyka, jag ser in i hennes ögon och vi andas ihop. Jag hoppar. Det känns som att stå högt upp på en trampolin och se ner i det mörka glittrande vattnet. Håll för näsan nu dyker jag! Det gör ont. Magplask. Jag bestämmer mig för att härda ut. Andas. Paus. Allt är lugnt igen, stormen drog sig tillbaka. Vila. Dricka.

Metallsked slår emot tänderna, strösockret knastrar torrt. Det börjar nog mörkna. Jörgen går ut en kort sväng till hönsen. Det är skitjobbigt utan honom. Jag ställer mig upp. Benen orkar inte vara raka när värken kommer. ”Gud, nu ska vi göra en deal, låt mig få pausa, låt bli min kropp ett tag, lovar, lovar att jag kommer tillbaka.” ”Nej, du måste stanna kvar hela vägen fram…” Jag sjunger ut värken, det lindrar.

”Du är jätteduktig.”

”Du är fantastisk, älskling.”

Jag suger i mig kraft av orden. Ur aromalampan väller jasmindoft ut i rummet. Det är den ljuvligaste doft jag någonsin känt. Klockan åtta sitter jag med ryggen mot sängen på golvet. Sofia får känna efter hur öppen jag är nu. Jag är lite nervös för att det inte ska vara tillräckligt efter allt slit, men inom mig har jag en känsla av att det hänt en hel del. ”Helt öppen, jag känner hjässan här…” Jag känner efter själv. Hårigt huvud. Jag blir lycklig. Detta går ju framåt! Det är en bebis på väg här! Djävulska värkar. På en sekund känner jag plötsligt att jag behöver kräkas. Sofia sitter mittemot mig blixtsnabbt skvimpar hon fram den ena fotbadsbaljan. Jag lyckas pricka in rätt med blåbärssoppan. Befrielse! Jag är stolt över att det går framåt. Klagar på tröttheten. Snälla låt mig sova! Sofie ger mig det goda rådet att lägga mig ner på sängen. Födslomakten är barmhärtig mot mig, jag får vila. Somnar djupt och drömmer starka drömmar mellan värkarna. Jag tror alla fyra (fem) vilar ett tag. Dyker varje gång som värken kommer. Med öppna ögon. Gå in i det. Våga känna hur ont det verkligen gör. De håller i sig hårt och länge. Vi vilar i detta en lång stund, en timme kanske. Värkarna kommer ungefär var tionde minut, men med kraft. Jag blir påmind om att jag snart har barnet hos mig. Det känns ljust att tänka så, ger mig fokus.

Men nu drar jag mig för att gå vidare… Det är dags att fortsätta arbetet. Jag ställer mig upp, jag vet att det kommer att trycka på. Nu blir jag plötsligt full av målmedvetenhet, nu ska det hända något, vi ska ha ut detta barn! Jörgen står bakom mig och håller mig under armarna. Vi sliter. En brasa är tänd. Det är varmt. Svetten droppar av oss båda. När värken kommer så tappar benen kraft och Jörgen får hålla upp mig.

Talar till dig, Liten. ”Kom ner, kom ner.” Roterar med underlivet som en magdansös. Jag tänker på min systers bild hon målat upp för sitt inre vid hennes tvillingars födelse: en lotusblomma som öppnar sina blad fullt ut under värken. Vita rena blad flyter på mörkt vatten. Fokuserar på öppning, så att barnet kan komma ner och ut.

”Snart,” säger Jörgen, bara några krystvärkar till. Jag tar i. Men det är en lång spurtsträcka. Jag vill ner på knä, Jörgen sätter sig på sängen, jag hänger över hans ben. Barnet närmar sig sakta. Hjässan närmar sig mynningen. Huvudet tar sig nästan helt ut under en värk och jag får det goda rådet att inte trycka på. Barnet åker tillbaka igen, det är helt underbart. Det är mörkt ute. Stearinljusen lyser i fönstret. Ronja ligger lugnt i sin korg. Nu händer något jag nästan gett upp hoppet om. Nästa värk jobbar för egen del hela huvudet tar sig ut. Hur är detta möjligt? Så stort. Sedan glider resten av kroppen ut. Barnet landar mjukt mellan mina ben. Jag är så förvirrad. Får jag vara med om detta? ”Ta upp ditt barn, Helena”, säger Sofie lugnt. Jag tittar ner och sätter mig bortom barnet, tar upp det och mumlar ”Välkommen”. Det är ljust i hela mitt inre. Jörgen sätter sig bakom oss. Jag håller bebisen länge så. Jag vet inte vad det är för kön och jag njuter av att det inte är utforskat ännu, det är så mycket som ska smältas först. Det är ett barn. Vårt barn. Det är över nu. Vi sitter ihop länge. Vi njuter alla tre, Jörgen snyftar, jag är helt förstummad. Äntligen, äntligen har du kommit till oss, det känns som vi längtat efter att få träffa dig igen sedan länge tillbaka, vår älskade lilla Malva.

Helena Lindberg