Gör ett informerat val!
____________
____________
____________
____________
Sätt in din egen födelseannons
____________
När Lukas föddes
Av Therése Pilotto
Efter en varm, lång och tung graviditet där jag gått upp 33 kilo, fått ett
”midjemått” på 135 cm (ta ett måttband och kolla hur enormt det är!) och varit
sjukskriven i 12 veckor var det äntligen dags.
Vaknade klockan 3 på natten den 5:e plusdagen av en ond sammandragning. Kan det
vara på riktigt nu? Jo, efter en liten stund kommer en till, och en till...
Danne vaknar eftersom jag kramar hans hand och flåsar varje gång de dyker upp.
Vi pratar lite. Förväntansfulla, och samtidigt lite nervösa. Ska det verkligen
gå en tredje gång med?
Vid 4 vill jag inte ligga kvar i sängen. Det gör för ont. När jag går upp vaknar
Wilma (2 år) som sovit mellan oss, och hon vill inte heller sova mer om mamma
ska gå upp. Vi tassar upp och gör lite mackor. Ida (4 år) och Danne fortsätter
sova medan vi kikar lite på TV och äter frukost.
När klockan blivit 7 och jag fortfarande har onda sammandragningar ringer jag
till min ena BM Ann, och det blir ordentlig fart på henne och hon lovar att åka
så fort hon duschat och ätit lite! Jag lugnar henne med att det är lååångt kvar!
Har fött långsamt två gånger förut, och räknar iskallt med att göra det igen...
En timme senare ringer Ann igen och fråga om det finns nåt bad i närheten. Det
gör det ju, så Danne guidar barnmorskorna rätt. Där är de nära, men stör inte.
Mamma kommer och hämtar barnen. Hon gillar inte att föda och säger att hon inte
är avundsjuk på vad jag har framför mig! Hon måste vara tokig tänker jag! Det är
ju så häftigt att föda barn, och jag är förväntansfull, även om
sammandragnignarna gör rejält ont nu. Hon frågar om man verkligen ska bete sig
som jag gör när det är dags! Jag ler och undarar hur man skulle bete sig annars?
Att äta, prata lite, andas och sen fortsätta är väl det perfekta sättet?
Barnen åker och jag bestämmer att Danne måste åka och handla. Jag vill ha kräm!
Han kommer tillbaka med kräm, färska chiabatta, rostbiff och parmaskinka och jag
äter. Bara kräm och macka med skinka dock. Rostbiffen är jag inte sugen på
alls...
Pratar med Ann igen. Berättar att det kommer lite blod, får en kraftig
sammandragning och måste andas, andas, andas! Skönt att de är vana vid det mesta...
De ligger på standen och har det skönt. Undrar om de ska komma, men jag tycker
de kan vänta lite till. Jag känner mig lugn, även om jag har ont.
Står på knä i soffan och hänger över armstödet när värkarna kommer. De gör ont
nu! De kommer med knappt 10 minuters mellanrum, så jag hinner äta och dricka,
och kan utan problem följa med i det som visas på TV, men måste koncentrera mig,
andas och gunga på höfternanär de kommer. De river genom kroppen, tar i och drar
åt, och klingar sen av...
Känner att jag inte vill vara här längre! Vill in, in mer, och mellan två värkar
går jag in till badrummet där jag tänker föda. Danne har gjort så fint där inne.
Skurat så det luktar rent och gott, lagt en madrass på golvet och tänt ljus på
badkarskanterna och på den stora trätvättkorgen där CD-spelaren står brevid
fläkten. Mike Oldfields ”The song from distance earth” ljuder tyst och jag
känner mig lugn igen.
Kryper ner i badet och njuter av mökret och ensamheten. Bara jag och bebisen
inne i mig i det svaga skenet från ljusen, trots att klockan bara är tre på
eftermiddagen. Jag badar i en timme, men sen ändrar värkarna karaktär och jag
vill upp! Jag vill ha mina barnmorskor nu! Danne ringer dem och säger att det
börjar dra ihop sig och de frågar om det är okay att de äter färdigt kinamaten
eller om de ska komma bums? De får äta klart, men inte söla...
Klockan är nästan halv fem när de dyker upp och jag blir glad av att se dem.
Värkarna gör ont och allt runtomkring försvinner när de väller över mig. Genom
mig. Jag kan bara andas och följa med. Flåsa och försöka slappna av. Ge efterför
dem som en liten jolle till havs. Mellan värkarna är jag som vanligt och vi
pratar lite. Skrattar åt lilla katten som vill vara med och alla verkar se fram
emot det som komma ska!
De pallrar upp mig med alla kuddar som finns att uppbringa i vårt hus, lutad mot
vår stora tvättkorg. Danne sitter brevid mig och håller om mig under värkarna.
Barnmorskorna masserar varsin fot och katten ligger mellan mina ben på madrassen
och verkar tro att det är han som är orsaken till allt...
Cayenne lägger en hand på mitt ben och plötsligt gråter jag! Stora tårar utan
att jag vet varför. De bara rinner och jag låter dem komma. Slappnar av och
gråter av rädsla för det som ska komma, av oro för mig och barnet, sorg över att
min sista graviditet snart är över... Jag känner mig trygg nu. Så trygg att jag
kan slappna av totalt, och Danne frågar till och med om jag har somnat, trots
att jag har rejält kraftiga värkar!
Det är varmt i badrummet. Över 30 grader och fläkten snurrar i min nacke. Danne
blöter små handdukar i kallt vatten och lägger på min panna och över magen
samtidigt som han springer fram och tillbaka och fyller på mitt saftglas mellan
värkarna. Varje gång han flyttar sig lägger katten sig på hans plats...
Jag skakar och mår lite illa och tycker det känns som att det börjar bli dags.
Ann håller med och frågar om hon ska se efter hur öppen jag är?
Det vill jag! Skönt att få bekräftat att det snart är över... Jag ställer mig
upp och Ann känner efter. Jag är öppen 4 cm! Fyra!! Jag gråter igen! Av
besvikelse över att min kropp inte kan föda barn, av ilska över 14 timmars
arbete utan större utdelning, av utmattning och av smärta...
Jag behöver kissa och då går vattnet. Det är grönt. Bebisen har bajsat i det...
För första gången sen det började blir jag orolig! Men Cayenne lugnar mig med
att det är väldigt vanligt och att det tyder på att bebisen är mogen snarare än
stressad som de så ofta säger på sjukhus. Ann tar fram tratten och hjärtat slår
så fint så. Jag sätter mig på min kudd-tron igen och under nästa värk kommer
resten av vattnet! Grönt vatten bara forsar ut och det verkar aldrig vilja ta
slut! Mina trosor blir genomblöta och benen kladdiga av bebisbajs och vatten.
När värken klingat av åker trosor och tröja av och jag får hjälp ner i badkaret
där jag tvättar av mig. Lyckas blöta ner min BH under nästa värk och Danne och
Cayenne rotar igenom skåpen i jakt på en torr...
Ann försöker hjälpa mig att vila maximalt mellan värkarna och hjälper mig ner på
sidan på madrassen. Det är skönt en stund, men plötsligt börjar kroppen trycka
på under värkarna, samtidigt som jag mår illa. Vill upp igen. Tycker inte om att
krysta liggandes och vi hjälps åt allihopa att få upp mig på knä.
Värkarna gör ont, ont, ont och hotar att dränka mig! Går och kissar igen och
efter det tar jag nägra värkar ståendes, lutad mot Danne, men det gör för ont.
Tillbaka till kuddarna, men jag har tappa koncentrationen och har svårt att
slappna av och följa med genom dem. Gråter igen, av utmattning nu. Jag vill inte
mer! Det är för jobbigt! Det gör för ont! Ann undersöker mig igen. Öppen 6 cm nu,
men med stenhårda, tjocka kanter. Hon försöker massera livmodermunnen men jag
vill inte! Jag bara vrider mig under värkarna och kvider. Orkar inte fokusera
längre smärtan är för stor...
Ann och Cayenne frågar om vi ska åka in till sjukhuset för att jag ska kunna få
nån bedövninig så att de ska kunna hjälpa till att få bort kanterna, och just då
hade jag kunnat gå med på vad som helst... Jag får två bricanyltabletter och två
panodil för att värkarna ska lugna sig lite.
Cayenne ringer BB-Stockholm där de jobbar, men det är överfullt! Panik! Vad gör
vi nu?! Jag vägrar åka till Uppsala! Södertälje?Hon får tag på en plats i
Västerås och Danne packar en väska och går ut för att hämta bilen.
Under tiden kryper jag runt på alla fyra på golvet i badrummet. Fångad i ett
inferno av värkar. Fast med bebisen inne i mig, utan att på något sätt kunna få
ut honom! Till slut säckar jag ihop i en liten hög mot väggen precis innanför
dörren. Värkarna nu är fruktansvärda. De börjar i blygdbenet och sprider sig som
flytande eld genom hela livmodern. Jag kan inte göra annat än låta kroppen
krysta och skrika! Djupt från mitt innersta kommer skrik som jag inte visste att
jag kunde uppbringa! Smärtan är vidrig och värkarna kommer i ett! Så fort jag
gör en ansats till att röra mig kommer de.
Jag börjar bli arg! Varför åker vi inte? Vi skulle ju åka! Jag orkar inte mer!
Klarar inte mer! Skär upp mig och ta ut ungen, bara det tar slut!! Danne sitter
brevid mig. Han ser orolig ut. Han som aldrig är rädd... Jag är inte rädd, bara
trött! Trött på smärtan, på onödigheten med alltihopa eftersom jag ändå inte
kommer kunna föda nåt barn!
Ann undersöker mig igen, innan vi ska ut till bilen, och Danne försöker dra på
mig en klänning eftersom jag inte vill åka naken. Klänningen kommer inte längre
än till brösten och jag begriper inte för mitt liv hur jag ska kunna ta mig ut
till bilen! Ann säger inget om hur öppen jag är, men hon och Cayenne tecknar en
massa till varandra. Jag har för ont för att orka fundera på vad, men fräser att
vi måste åka nu! Måste vi in så är det väl lika bra att åka på en gång!?
Värkarna rullar obönhörligt på. Ofta kommer de, bränner genom min kropp och jag
kan inte göra annat än vråla! Djupa skrik med en röst jag inte vet vart den
kommer ifrån. Cayene ser mig rakt i ögonen och säger åt mig att säga att hon är
dum i huvudet. Jag fattar ingenting! Både hon och Ann är ju underbara som finns
där, som försöker hjälpa mig genom det här! Cayenne envisas och mellan vrålen
piper jag fram ett ynkligt: ”du är dum” varpå alla skrattar! Vilken skillnad i
både ton och styrka!
Cayenne undersöker mig nu, och det händer faktiskt saker igen! Nu börjar de
tveka till att vi ska åka i alla fall. Det är 6 mil till Västerås, och de vill
inte ha nån bebis i bilen! Jag vill inte åka bil, och jag vill föda hemma!
Hoppet tänds igen, och även om värkarna är fruktansvärda så kämpar jag på! Som
om jag hade nåt val... Ber Danne knocka mig med champagneflaskan och får honom
att lova att jag aldrig, aldrig ska behöva göra det här igen!
Plötsligt säger Ann åt mig att jag ska ställa mig på knä istället, och allihopa
hjälps åt att baxa upp mig mot Danne där han sitter på tvättkorgen. Sliter av
mig klänningen och låter honom hålla om mig. Torka mig med en kall handduk och
ge mig dricka. Värkarna gör lika ont men är lättare att parera nu när jag kan
röra mig. Gunga med höfterna, och när Danne håller i mig och viskar hur mycket
han älskar mig.
Så plötsligt händer nåt! Under en värk känner jag plötsligt hur bebisen rör sig!
Han är loss! Det är snart över!
Ann hör det också och berättar att nu kommer han snart!
Under nästa värk känner jag hur han sjunker. Fort går det och jag flåsar för att
inte hela huvudet ska komma på en gång. Det hjälper inte och plötsligt är hela
huvudet ute! Smärtan får mig att skrika och jag klarmrar mig fast på Danne!
Känner precis hur han kommer, känner näsan och tror att jag spricker. Den här
värkpausen är nog den längsta under hela födelsen. Första gången jag verkligen
längtar efter nästa värk, och till slut kommer den äntligen! Hela bebisen kommer
och jag faller ihop i Dannes famn. Äntligen är det över! Smärtan är borta! Jag
njuter av lugnet. Njuter av att bara vara, andas, hänger...
Jag hör hur han skriker. Orkar inte bry mig riktigt än. Känner att Ann har lagt
honom på min rygg där jag står framåtlutad på knä.
Frågar om det är en pojke, och visst är det det. Han är arg! Det gick fort på
slutet, och han hann nog inte med riktigt...
Jag får hjälp att lägga mig ner. Jag skakar, och är så trött! Tröttare än jag
varit i hela mitt liv! Får en filt över oss och en kudde. Moderkakan kommer fort
och sen blir vi lämnade ifred. Jag, Danne och vår lilla son.
Danne gråter lite. Både av glädje över vår familj och lättnad för att det
äntligen är över, tror jag. Jag är så slut att jag är nöjd med att bara vara.
Bjuder lillen ett bröst och njuter av stillheten. Lite stolt över vad jag just
gjort och överlevt!
Sen känner jag hur hungrig jag är! Utsvulten! Danne går ut i köket och gör
iordning de sista chiabattabröden med sallad, rostbiff och syltlök och jag
slukar dem ihop med nästan en liter saft!
Efter det får alla varsitt litet glas med champagne och vi sitter i badrummet
allihopa. Trötta men lyckliga och lite höga efter vad vi just gått igenom
tillsammans! Ann och Cayenne berättar att de aldrig varit med om något liknande
under sina 25 respektive 30 år som barnmorskor, och jag vet inte om det är nåt
att vara stolt över direkt...
Ann tar fram vågen. Samma påse som Wilma vägdes i för drygt 2 år sen. Hon håller
upp vågen och han väger 4410 gram. En perfekt liten kille! Sen inspekterar hon
mig. Inga bristningar alls den här gången heller, och jag får hjälp upp i
badkaret för att duscha av mig medan Danne bäddar rent i vår säng.
Sen kryper jag och lillkillen ner mellan lakanen och får äntligen sova ut! Ann
nattar oss och lovar att ringa dagen efter.
Danne hämtar mera dricka och godiset som blev kavar, och sen kryper vi ner
tillsammans för att bara njuta och sova tillsammans. Lyckliga för att allt gick
bra till slut, och för att lillebror äntligen har kommit till oss!
Webmaster: Anne Sternbrink
Ansvarig utgivare: