Gör ett informerat val!
____________
____________
____________
____________
Sätt in din egen födelseannons
____________
Hemfödsel ur pappans perspektiv
av Johan Bergstad
Den 30 juni 2004 föddes Lo i Älvkarleby.
Johan Bergstad berättar här i korta klipp om den magiska natt då hans och Ylvas son föddes.
Midnatt
Jag och Tuva (2 år och 3 mån) sover i hennes säng då Ylva ropar från rummet intill. Jag hör på rösten att födandet har startat. Tuva går sömndrucken före mig och somnar snart om. Själv ligger jag klarvaken. När Tuva föddes gick vattnet vid 5 på morgonen och klockan 8 morgonen därpå åkte vi till sjukhus – efter 27 stundtals mycket plågsamma timmar. Det var sorgligt att se hur Ylva låg och skrek med benen i vädret i en förlossningssäng, precis så som hon inte ville föda. Och jag minns läkarens darrande hand och stålkedjan när hon drog i sugklockans handtag med full kraft.
Den här gången är både jag och Ylva bättre förberedda, fortfarande övertygade om att barn i normalfallet mår bäst av att födas där föräldrarna känner sig tryggast, i vårt fall hemma. Men vi vet båda att det bara gick till en viss punkt förra gången, och att vi nu måste ta oss förbi den punkten. Till vår hjälp har vi Helena Lindgren, denna underbara tillitsfulla och erfarna hembarnmorska som vi kan ringa när som helst.
Kl. 3
- Vattnet är för kallt, ropar Ylva, som har gått in i badrummet. Jag kravlar mig upp ur sängvärmen och skyndar ner för trappan med Tuva på höften. Vedpannan i uthuset är lika sval som den stilla sommarnatten.
- Pappa, varför är det mörkt? Undrar Tuva och jag förklarar att det är natt och att alla sover.
- Sover alla? säger hon förvånat medan jag försöker få igång en eld.
- Ja, alla sover, utom du och jag och mamma förstås. Mamma håller ju på att föda barn, säger jag som om det var det naturligaste i världen. Vilket det ju egentligen är också…
Tuva blir först skrämd av värkarna, men hon vänjer sig snabbt vid att mamma är ”lite konstig”. Vi har pratat mycket om födandet de senaste veckorna, men jag är ändå imponerad av Tuvas anpassningsförmåga.
Kl. 4.15
Ylva har ringt sina föräldrar i Uppsala – skönt att förstärkning är på väg! De ska bara hämta en husvagn, för att kunna bo nära de närmaste dygnen. Ylva sitter stilla i badet. Jag känner igen den tomma och samtidigt totalt närvarande blicken från när Tuva föddes. En kraftig sammandragning kommer.
Elden i pannrummet har tagit sig bra, men det tar tid innan det blir varmt i kranen. Vattenkokaren går i ett och på spisen står ännu en stor kastrull vatten bredvid havregrynsgröten som börjar brännas vid. Badrummet liknar en ångbastu, men Ylva tycker att vattnet är för kallt.
- Stanna, säger Ylva, och spänner ögonen i mig när jag är på väg för att hämta hett vatten.
- Andas Ylva, säger jag, och passar på att ta ett andetag själv. Efter värken springer jag ner i trappan, återigen med Tuva på höften.
- Skynda dig! ropar Ylva.
Kl. 5
- Jag ska aldrig mer föda barn, vrålar Ylva i den kraftigaste sammandragningen hittills.
- Andas, säger jag och ringer minuten senare för att kolla hur långt svärföräldrarna har kvar. De har just hämtat husvagnen och har minst en och en halv timme kvar – hjälp! Helena, barnmorskan, har drygt en timmes restid och vi ringer även henne, trots den tidiga timmen.
Tuva och jag får i oss gröt och mackor till slut. Hon är lugnet själv, och tycker bara det är roligt att sitta på badrumsgolvet och äta frukost. Två värmeljus brinner vid badkarskanten och när jag landar i stunden är det riktigt lugnt och mysigt.
Kl. 5.30
Det börjar bli tufft att ro det hela i land. Ylva behöver mig mer och mer. Tuva är för tillfället självgående, men hur länge till? Ylva lämnar badet och vill försöka sova mellan värkarna, som kommer oroväckande tätt och med oväntad styrka. Hon får en värk och stönar högt. Jag trycker på telefonens återuppringningsknapp och medan numret slås till Helena räcker jag luren till Ylva. Tuva vill ha hjälp att kissa.
Kl. 6
Födandet har kommit betydligt längre än vi trodde. Andra gången lär ju gå snabbare, men så här snabbt?! Ylva kryper på alla fyra till rummet där vi förberett för att barnet ska födas.
Ylva andas djupt och fokuserat. Morgonljuset silar in genom fönstret. Fåglarna sjunger och stämningen är helt magisk. Tuva vill också vara naken och står på alla fyra med huvudet på sned och tittar förundrat på mammas sköte. Jag får någon slags insikt om att vi föräldrar ofta tror att vi skyddar barnen när vi håller dem borta från livets starka krafter. Det är ju vi som är rädda, inte barnen!
Ylva tar ett djup andetag, jag hör att en värk är på väg. Hon halvligger med överkroppen i soffan och fötterna stadigt på golvet, och verkar nästan njuta av en stark krystningsvärk. Häftigt vilka krafter, som att stå nära ett mäktigt vattenfall!
Kl. 6.20
- Klick, låter det när ytterdörren öppnas och strax därefter smyger Helena in i vårt rum med sitt lugn och den stora trygga svarta barnmorskeväskan. Plötsligt känns allt lätt, som att ingenting kan gå snett. Samtidigt är vi framme vid den punkten som vi inte kom förbi utan hjälp av sugklocka förra gången.
Ylva pressar och flämtar i en lång kraftfull sammandragning, men inget tycks hända.
- Säg att jag kan föda barn Helena, ber Ylva.
- Du kan föda barn, säger Helena med ett skratt. Jag med skrattar. Plötsligt känns det bara så helt fantastiskt att få vara med om när ett barn föds, ens eget barn!
Kl. 6.40
- Jag känner huvudet! Herregud vad konstigt! utbrister Ylva med handen mellan benen. Hon sitter framför mig i soffan och hänger med armarna på mina knän. Jag tittar över hennes axlar, men ser ingenting.
- Nästa värk kommer barnet ut, säger Helena och uppmanar Ylva att bara följa med i kraften. ”Va?” tänker jag. ”Men… redan?!” Tuva sitter på golvet och tittar fascinerad på. Avgörandets ögonblick är nära.
- Det gör ont! vrålar Ylva.
Kl. 6.44
- Aaaaaahh! stönar Ylva i den sista
värken.
En vitkladdig fosterfettig blodstrimmig liten krabat landar mjukt i hennes händer. Jag reser mig ur soffan och sätter mig på golvet. När jag håller handen under barnet känner jag – en snopp!
- Det är en pojke! säger jag, rusig och lättad och med en lyckotår på kinden. Tuva går nyfiket fram till lillebror, sätter pekfingret mot huden och tittar på det kladdiga fingret med en grimas. Hon stryker snabbt bort kladdet mot sitt ben.
Den nyfödde ger sina första skrik när ytterdörren åter öppnas. Mina svärföräldrar får även de tårar i ögonen när de ser sitt andra barnbarn ligga vid Ylvas bröst. Solen står redan högt på himlen, och för min del har tiden upphört att existera. De senaste timmarna har varit både drömlika och jag har samtidigt fullt av detaljrika minnesbilder.
Helena tar fram vågen, som visar att den nyfödde väger 3 280 gram. Hon ringer till förlossningen i Gävle och berättar att det fötts en liten gosse i Älvkarleby. Tre gånger får hon intyga att barnet och modern mår bra. Det går en rysning genom kroppen och på något vis är det först då jag förstår att födandet är klart. Vi är framme, vi lever och barnet är friskt! Helena gör i ordning frukost, som vi njuter av på sängen. Jag är trött efter alla ruscherna i trappan och nervpärsen som födandet inneburit, men alldeles för lycklig och adrenalinrusig för att vilja annat än att bara sitta och andas ut tillsammans med Ylva, Tuva och - Lo!
Lo föddes i Älvkarleby den 30 juni 2004. Vikt: 3 280 gram. Längd: 50 cm.
Webmaster: Anne Sternbrink
Ansvarig utgivare: