Till Julian 
Av Malena Dolfe

 

 

 

Det var en rätt så lugn graviditet. Lite ”eventuella avvikelser” hittades vid första ultraljudet, men allt såg fullständigt normalt ut vid det andra. Jag hade själv avböjt en del erbjudna undersökningar vid mödravården, och detta respekterades. Jag arbetade fram till sex veckor före beräknad förlossning och tog sedan föräldraledigt i tron att du nog skulle komma lite tidigare än så, liksom dina tre syskon.  
 

Några veckor sysselsatte jag mig med vettiga saker som jag tänkt ta itu med. Sedan rann luften ur mig, otåligheten kom över mig, och oron. Jag oroade mig för att det skulle göra ont att föda, att det skulle gå kaotiskt fort, att jag skulle vara ensam. Per kunde jobba hemifrån dessa sista tre plågsamma veckor, vilket var oerhört värdefullt, speciellt som barnen var förkylda i omgångar. Jag hade också gott stöd från mamma, pappa, syster, svärmor...Alla småkrämpor kulminerade också, halsbrännan, aptitlösheten, åderbråcken, klådan, den av förvärkar störda nattsömnen. Värst var ändå oron, jag var kanske för självsvåldig, först vara pådrivande i att skaffa ett fjärde barn, sedan i vilken mödravård jag önskade, och sist i att åter våga föda hemma. Vad skulle straffet bli? 
 

När jag nådde det beräknade förlossningsdatumet var jag rätt knäckt. Det kändes som att allt blivit inställt, eländet skulle bara fortsätta och fortsätta hundra år till. Jag fick tid hos Sylva på mödravården, satt där och snyftade, hon försökte trösta mig och försäkra mig att allt skulle bli bra. Ett tredje ultraljud gjordes eftersom jag började bli alltmer orolig för att du a) låg och magrade och hade det dåligt, b) växte dig för stor. Ultraljudet uppskattade din vikt till precis över fyra kilo, helt OK om du trots allt skulle komma snart. Jag trodde väl att du skulle bli ungefär som din storasyster Alina som vägde knappt fyra kilo vid födseln.  
 

Det beräknade förlossningsdatumet var också Pers födelsedag. Denna födelsedag firades mycket stillsamt med god middag i hemmet. Per var med på MVC denna dag, och vi tog tillsammans en lång, ganska snabb promenad längs havet i det vackra vädret. På kvällen ringde jag Ingela och sa att här händer minsann ingenting. Senare på kvällen hade jag åter en hel del förvärkar, men inte tydligt mer än förut. Vi gick och lade oss, jag sov hyfsat två timmar ungefär. Vid 02.25 gick vattnet. 
 

Inte som när Jack föddes precis, inte som när en gigantisk vattenballong exploderar, utan mer som en porlande liten bäck. Jag låg kvar några ögonblick i den varma pölen och funderade på hur den avklingande sista förvärken/första riktiga värken kändes. Mild. 
 

Jag väckte Per. Han frågade om jag hade värkar. Jag funderade på om de korta, oregelbundna sammandragningar jag hade var värda att kallas värkar. Lite tveksamt. Gick på toa, lite oroligt i magen. Innan jag hunnit lämna toaletten fick jag en riktig värk, en helvetesvärk, obarmhärtigt hård och obarmhärtigt lång. Sådär som värkar är när de är som värst. En enda. Men det var beviset på att detta var på riktigt. Vi ringde Ingela, sa att vattnet gått. Oregelbundna värkar, ingen brådska. Kom så småningom.  
 

Per bar ner Stella och Alina till mamma som sov på en madrass i vardagsrummet. Jack sov vidare i sitt rum på vinden. Per tände ett ljus, hämtade musik att spela i den lilla cd-spelaren och värmde vetekuddar i mikron. Jag behöll en mjuk t-shirt på, men slängde de våta pyjamasbyxorna i tvätten. Jag satt på den handduksklädda stolen jag förberett. Jag hade de värmande kuddarna mest över nedre delen av magen, provade lite på ryggen också. Först lyssnade vi lite på Arvo Pärts ”Alina” som är extremt lugn och avslappnande, men jag kände inget behov av att koncentrera mig maximalt ännu. Därför bytte vi till delar av Piazzollas ”Cyclical night”, vilken följdes av barockkonserter för oboe. Under skivans sista konsert föddes du, Marcello var kompositören.  
 

Efter att ha suttit en stund på stolen satt jag lite och halvlåg på sängen med Stellas ”puff-fåtölj” som stöd. Per fick springa och värma på vetekuddarena titt som tätt. Värkarna kom och gick, aldrig speciellt långa, lite oregelbundna intervall. Det var inte svårt, man behövde knappt koncentrera sig. Vi hade det mysigt. Jag tänkte många gånger under den här förlossningen att ”Kom igen, värkar! Hårdare, tätare – inga problem!” Det var nästan som att det inte gjorde ont eftersom jag inte behövde maximera koncentrationen som vid tidigare förlossningar, värkarna blev aldrig så långa att detta krävdes.  

Ingela ringde och sa att hon pratat med Karin, som skulle åka till Lund varifrånde skulle samåka. Passade det om de kom om en timme? Det verkade rimligt och bra. Jag hade då fortfarande korta och inte helt regelbundna värkar. En stund senare, kanske tjugo-tjugofem minuter innan du föddes hände det något. Värkarna började göra mer ont i ryggen. De kom gång på gång, inte långa men mycket täta. Jag satt gränsle över stolen med ryggen så att Per kunde massera hårt i ryggslutet på mina kommandon. Nu började jag andas fortare och stöna på utandningen alltefter hur det kändes bra. Jag blev varm och svettig, det kändes som om kroppen var en ångmaskin i maximalt arbete. Hade jag varit en katt så hade jag säkert spunnit. Jag slet av mig t-shirten.  
 

Flera gånger kändes det som om magmusklerna ville dra ihop sig, det kändes som jag ville trycka på nedåt. Jag försökte låta bli, det kunde väl ändå inte vara dags. Samtidigt förstod jag att djupandningen som ville slå över i flämtandningen också var ett tecken på att födelsen närmade sig. Jag frågade Per när Ingela och Karin skulle komma, om tio minuter trodde han. Strax därefter bad jag honom värma på en vetekudde igen. Under tiden förflyttade jag mig i en värkpaus till någon slags halvsittande position i sängen. Tanken var främst att jag snabbt efter barnmorskornas ankomst skulle kunna bli undersökt och få besked om hur långt jag kommit. Jag funderade på att känna efter själv, men det bar emot på något sätt.  
 

Plötsligt får jag en krystvärk och barnet är alldeles uppenbart på väg ut. -Per, ropar jag och håller emot med handen, flämtandas. En gång till fick jag ropa, han förstod nog inte genast vad som höll på att hända medan han stod i köket vid mikron. När han efter någon minut kom upp gick nog inte situationen att missuppfatta. Krystvärkarna var korta, starka och täta. Jag höll emot med handen, flämtande och frustande. Snart kommer barnet, du! Det är en fröjd, det är inte obehagligt, jag vet inte om det gör ont ens. Per försöker ringa barnmorskorna på mobilen, det saknas täckning för tillfället.  
 

Barnet vill födas och jag är inte rädd. Jag släpper efter med handen, huvudet föds, det svider. Värken tar slut, Per gör en ansats att dra i dig, jag säger ”Vänta på nästa värk. Nu ska han rotera ett kvarts varv, axlarna ska vara så här”, jag visar med handen vertikalt. Frågar om navelsträngen ligger om barnet? Jag halvsitter, ditt huvud är fött, jag känner att du rör dig lite. Kom nästa värk! Jag trycker lite på magen med handen och nästa värk kommer. Jag krystar, Per tar emot dig. 
 

Rätt vad det var så fanns du hos oss, född med bara dina föräldrar närvarande i födelseögonblickat, hemma i den egna sängen. Men vad gör man nu med ett nyfött barn?. In i famnen, varm var du, rörde dig, andades. Jag tog dig och lade dig på magen, daskade lätt i ryggen, skrik lite, det ska de väl göra? Du skrek lite. Ungen i famnen. Barnmorskorna kommer stormandes uppför trappan, min mamma med, hon kikar runt dörrkanten på de förvånade och förvirrade föräldrarna.  
 

Plötsligt fanns rutinen och kompetensen där och man kunde slappna av. Allt väl med barnet, som värmdes i handdukar. Normal blödning, en rejäl moderkaka kommer utan problem.  
 

Du är en helt ny variant, ändå ser man så tydligt likheten med dina syskon. Du är lång och ganska tung, men jag tycker egentligen inte du ser så stor ut. Jag skrattar flera gånger, fnittrar, är salig. Var det så här lätt? Är det sant att du verkligen kommit? 
 

Duschar av mig det värsta, du bajsade mig på benet. Blir yr och behöver stöd för att åter nå sängen. Per klär dig efter mätning och vägning. Du provar vänster tutte. Journalföring pågår vid köksbordet. Barnen väcks och får se sitt nya syskon. Frukosten blir som planerat plättar med grädde och sylt.  
 

En sådan fantastisk dag!