Jag
hade gått med förvärkar i över en vecka och varit övertygad att ”nu var
det dags” minst två gånger. Jag kände mig redo att föda, och jag
längtade efter att föda.
På morgonen dagen då hon kom
hade jag tid hos vår barnmorska på MVC, Svetlana, som stöttat oss under
båda våra graviditeter och i vårt val att föda hemma den här gången.
– I dag föder du, sa Svetlana när hon såg mig, och efter att ha känt efter var vi båda ännu mer övertygade – jag var öppen fem centimeter. Härligt, halva jobbet var gjort nästan smärtfritt. Barnets huvud låg fortfarande högt och var rörligt, vilket bekymrade mig en del. Men barnet låg rätt nu och inte på tvären som det envisats med in i det sista.
Vi hade bestämt att Svetlana skulle vara med som extra stöd om jag födde vid en tid då hon kunde komma ifrån, och idag kunde hon det.
Jag kände mig upprymd och glad när jag gick därifrån. Storebror Ossian var i lekparken utanför sjukhuset tillsammans med mormor. Jag gick dit för att hämta dem och träffade en bekant som var där med sin pojke. Medan vi stod där och pratade kom värkarna igång lite försiktigt.
Vi åkte hem och åt pasta till lunch. Vi hjälptes åt att packa Ossians kläder och lite leksaker för att ha när han sov över hos mormor. Värkarna kom nu ganska regelbundet men glest, och var fullt hanterbara. Jag gick omkring och städade och gjorde i ordning lite, men kände mig osäker på om det verkligen var på allvar nu. Grubblade på om jag skulle ringa Helena Lindgren, barnmorskan, eller om jag skulle vänta. Min make Thomas var trött efter att ha jobbat sent dagen innan och vilade sig på soffan.
Eftermiddagen gick och värkarna var fortfarande glesa och inte särskilt smärtsamma, och jag började känna mig lite frustrerad. Det kändes viktigt för mig att Helena var hos oss när barnet kom, och jag hade på känn att när det väl satte igång skulle det gå fort. Så jag ringde Helena och sa att jag trodde det var på gång. Efter samtalet slappnade jag nog av lite grann och det kändes som värkarna tilltog. Jag ringde igen – Nu kan du åka!
Jag satte mig hos Thomas på soffan och vi småpratade lite om det stora vi hade framför oss. Nu börjar det göra riktigt ont, vad härligt tänker jag äntligen! Thomas gjorde i ordning vetevärmen och med den tryckt under min stora mage vaggade jag omkring i vardagsrummet under värkarna. Jag satt på soffan och vilade mig mellan varje värk, jag kände mig lugn, avspänd och positiv. Det är så här det ska vara att föda barn, inte flänga iväg till sjukhus och möta främmande människor mitt under den känsliga processen.
Helena anlände och smög in, satte sig vid mig på golvet så att vi kunde prata och bekanta oss lite, vi hade inte träffats under graviditeten eftersom hon var vår reservbarnmorska. Diane, som egentligen skulle varit med oss, var på semester.
En stund efter att Helena kommit reser jag mig upp för att ta emot en värk, och då går vattnet. Jag ser att fostervattnet som hamnat i en pöl på golvet är brunt. Jag blir orolig för så ska det ju inte vara. Helena frågar om jag vill att hon ska känna på mig och lyssna på hjärtljuden, och det vill jag. Jag lägger mig ner med huvudet i Thomas knä på madrassen som jag lagt fram i vardagsrummet för att eventuellt föda på.
Helena känner efter – jag är öppen 7 cm – hon tar fram dopplern för att lyssna på hjärtljuden. Det tar en stund innan hon hittar dem, och nu är jag rädd. Men efter vad som känns som en evighet hittar hon dem; de är regelbundna och fina. Vi blir lättade men jag känner ändå en stark känsla av att något är fel. Thomas går för att ringa Svetlana.
Nu har värkarna, som kommer allt tätare, tilltagit ordentligt och jag står på alla fyra på madrassen och gungar med höfterna. Då känner jag plötsligt något som spritter till mellan mina ben. Jag sträcker ner handen och känner något glatt, varmt, spänt – det är navelsträngen. Jag skriker till, och Helena som lämnat rummet en stund kommer rusande.
Nu händer allt väldigt snabbt. Jag försöker göra som Helena säger så gott jag kan samtidigt som hela jag är paralyserad av skräck. Jag ser framför mig hur mitt barn håller på att dö inuti mig. Efter att ha slukat allt om graviditet och förlossning jag kommit åt vet jag mycket väl vad ett navelsträngsframfall är för något och vad det innebär.
– Barnet ska ut nu, säger Helena.
Hon ber mig stå på alla fyra med huvudet ner och rumpan högt. Jag får en spruta med ett värkförstärkande preparat, och när nästa värk kommer ställer jag mig på knä med armarna om Thomas hals. Helena ställer sig bakom mig och pressar med sin arm på magen samtidigt som hon vidgar mig med andra handen. Jag krystar allt vad jag kan och lite till och efter första försöket kröns huvudet i slidöppningen. Det är fasansfullt och jag vill bara springa därifrån och glömma alltihop.
Vid nästa krystning kommer hela hon ut, hon ligger alldeles vit och livlös på madrassen. Helena börjar genast blåsa luft i hennes andningsvägar och massera henne försiktigt. Jag bara sitter där och är förundrad över att jag klarade av att föda fram henne så snabbt. Thomas har ringt ambulansen och när dom anländer några minuter efter födseln har Iselin börjat andas, hon får syrgas för att få lite hjälp på traven. Snart ligger hon rosig och fin vid mitt bröst och jag har blivit mamma igen. Ambulanssjuksköterskan undrar om vi vill åka med till sjukhuset men det känner vi att vi inte behöver nu när hon mår så bra. Vi får medhåll av Helena.
Jag duschar och sedan kryper vi ner i sängen med lilla underbara högst levande Iselin i famnen. Vi är lyckliga, lättade, chockade och omtumlade. Vi försöker begripa det som just skett.
Under tiden har Svetlana anlänt och suttit och pratat med Helena i köket. Hon kommer in till oss i sovrummet och gratulerar. Hon säger att det var nog den planerade hemförlossningen som räddade Iselins liv. Hade vi inte planerat att föda hemma hade vi troligen befunnit oss i en bil på väg de ca sex milen till närmsta förlossningsavdelning eller ensamma hemma när vattnet gick och navelsträngen en stund senare ramlade ut.
Nu har det gått drygt tre månader sedan hon föddes. Iselin mår jättebra, hon är full av liv och helt underbar. Det går inte en dag utan att jag tänker på hennes dramatiska födsel, vad som hände och vad som kunde ha hänt. Det är fantastiskt att det gick så bra, jag var bara öppen sju centimeter när jag tvingades att krysta ut henne och jag klarade mig helt utan bristningar, kanske för att jag var så lugn och mjuk under inledningen. Jag är oerhört tacksam för de lyckliga omständigheter och för Helenas handlingskraft som räddade Iselins liv.
Åsa Alm
– I dag föder du, sa Svetlana när hon såg mig, och efter att ha känt efter var vi båda ännu mer övertygade – jag var öppen fem centimeter. Härligt, halva jobbet var gjort nästan smärtfritt. Barnets huvud låg fortfarande högt och var rörligt, vilket bekymrade mig en del. Men barnet låg rätt nu och inte på tvären som det envisats med in i det sista.
Vi hade bestämt att Svetlana skulle vara med som extra stöd om jag födde vid en tid då hon kunde komma ifrån, och idag kunde hon det.
Jag kände mig upprymd och glad när jag gick därifrån. Storebror Ossian var i lekparken utanför sjukhuset tillsammans med mormor. Jag gick dit för att hämta dem och träffade en bekant som var där med sin pojke. Medan vi stod där och pratade kom värkarna igång lite försiktigt.
Vi åkte hem och åt pasta till lunch. Vi hjälptes åt att packa Ossians kläder och lite leksaker för att ha när han sov över hos mormor. Värkarna kom nu ganska regelbundet men glest, och var fullt hanterbara. Jag gick omkring och städade och gjorde i ordning lite, men kände mig osäker på om det verkligen var på allvar nu. Grubblade på om jag skulle ringa Helena Lindgren, barnmorskan, eller om jag skulle vänta. Min make Thomas var trött efter att ha jobbat sent dagen innan och vilade sig på soffan.
Eftermiddagen gick och värkarna var fortfarande glesa och inte särskilt smärtsamma, och jag började känna mig lite frustrerad. Det kändes viktigt för mig att Helena var hos oss när barnet kom, och jag hade på känn att när det väl satte igång skulle det gå fort. Så jag ringde Helena och sa att jag trodde det var på gång. Efter samtalet slappnade jag nog av lite grann och det kändes som värkarna tilltog. Jag ringde igen – Nu kan du åka!
Jag satte mig hos Thomas på soffan och vi småpratade lite om det stora vi hade framför oss. Nu börjar det göra riktigt ont, vad härligt tänker jag äntligen! Thomas gjorde i ordning vetevärmen och med den tryckt under min stora mage vaggade jag omkring i vardagsrummet under värkarna. Jag satt på soffan och vilade mig mellan varje värk, jag kände mig lugn, avspänd och positiv. Det är så här det ska vara att föda barn, inte flänga iväg till sjukhus och möta främmande människor mitt under den känsliga processen.
Helena anlände och smög in, satte sig vid mig på golvet så att vi kunde prata och bekanta oss lite, vi hade inte träffats under graviditeten eftersom hon var vår reservbarnmorska. Diane, som egentligen skulle varit med oss, var på semester.
En stund efter att Helena kommit reser jag mig upp för att ta emot en värk, och då går vattnet. Jag ser att fostervattnet som hamnat i en pöl på golvet är brunt. Jag blir orolig för så ska det ju inte vara. Helena frågar om jag vill att hon ska känna på mig och lyssna på hjärtljuden, och det vill jag. Jag lägger mig ner med huvudet i Thomas knä på madrassen som jag lagt fram i vardagsrummet för att eventuellt föda på.
Helena känner efter – jag är öppen 7 cm – hon tar fram dopplern för att lyssna på hjärtljuden. Det tar en stund innan hon hittar dem, och nu är jag rädd. Men efter vad som känns som en evighet hittar hon dem; de är regelbundna och fina. Vi blir lättade men jag känner ändå en stark känsla av att något är fel. Thomas går för att ringa Svetlana.
Nu har värkarna, som kommer allt tätare, tilltagit ordentligt och jag står på alla fyra på madrassen och gungar med höfterna. Då känner jag plötsligt något som spritter till mellan mina ben. Jag sträcker ner handen och känner något glatt, varmt, spänt – det är navelsträngen. Jag skriker till, och Helena som lämnat rummet en stund kommer rusande.
Nu händer allt väldigt snabbt. Jag försöker göra som Helena säger så gott jag kan samtidigt som hela jag är paralyserad av skräck. Jag ser framför mig hur mitt barn håller på att dö inuti mig. Efter att ha slukat allt om graviditet och förlossning jag kommit åt vet jag mycket väl vad ett navelsträngsframfall är för något och vad det innebär.
– Barnet ska ut nu, säger Helena.
Hon ber mig stå på alla fyra med huvudet ner och rumpan högt. Jag får en spruta med ett värkförstärkande preparat, och när nästa värk kommer ställer jag mig på knä med armarna om Thomas hals. Helena ställer sig bakom mig och pressar med sin arm på magen samtidigt som hon vidgar mig med andra handen. Jag krystar allt vad jag kan och lite till och efter första försöket kröns huvudet i slidöppningen. Det är fasansfullt och jag vill bara springa därifrån och glömma alltihop.
Vid nästa krystning kommer hela hon ut, hon ligger alldeles vit och livlös på madrassen. Helena börjar genast blåsa luft i hennes andningsvägar och massera henne försiktigt. Jag bara sitter där och är förundrad över att jag klarade av att föda fram henne så snabbt. Thomas har ringt ambulansen och när dom anländer några minuter efter födseln har Iselin börjat andas, hon får syrgas för att få lite hjälp på traven. Snart ligger hon rosig och fin vid mitt bröst och jag har blivit mamma igen. Ambulanssjuksköterskan undrar om vi vill åka med till sjukhuset men det känner vi att vi inte behöver nu när hon mår så bra. Vi får medhåll av Helena.
Jag duschar och sedan kryper vi ner i sängen med lilla underbara högst levande Iselin i famnen. Vi är lyckliga, lättade, chockade och omtumlade. Vi försöker begripa det som just skett.
Under tiden har Svetlana anlänt och suttit och pratat med Helena i köket. Hon kommer in till oss i sovrummet och gratulerar. Hon säger att det var nog den planerade hemförlossningen som räddade Iselins liv. Hade vi inte planerat att föda hemma hade vi troligen befunnit oss i en bil på väg de ca sex milen till närmsta förlossningsavdelning eller ensamma hemma när vattnet gick och navelsträngen en stund senare ramlade ut.
Nu har det gått drygt tre månader sedan hon föddes. Iselin mår jättebra, hon är full av liv och helt underbar. Det går inte en dag utan att jag tänker på hennes dramatiska födsel, vad som hände och vad som kunde ha hänt. Det är fantastiskt att det gick så bra, jag var bara öppen sju centimeter när jag tvingades att krysta ut henne och jag klarade mig helt utan bristningar, kanske för att jag var så lugn och mjuk under inledningen. Jag är oerhört tacksam för de lyckliga omständigheter och för Helenas handlingskraft som räddade Iselins liv.
Åsa Alm