av David Pilbäck

Det börjar i hallen. Det är dags.

Nu.

Min är dubbelvikt och släkten känd för sin snabbhet. Det finns inget att vinka på.

Tvekan dödar och det oåterkalleliga är och förblir oåterkalleligt, låt dig förändras igen eller kämpa emot och gå under, liv är att ge liv och att få det igen, allt blir som vanligt igen efteråt, efter allt det här också, bara helt annorlunda, så också denna förkväll.

Kaos, tankarna accelererar i handling, allt görs om och om igen, packa, packa upp, packa igen, pack om, packa till Joel, packa till oss, packa klart då!

Adrenalin och testosteron lugnar de andra konstigt nog.

Men jag vet ju hur man gör, upptäcker jag, och något större än jag i mig utbrister:

-Allt blir bra gumman.

Ringa hit, ringa pappan min dit, ringa bulle hit, ringa dagis ingenstans alls.

Samordning, kommunikation och organisation är mottot för dagen.

Hon går ner i väntan på bullen, samordningskomittèn tar en paus och suger på ögonblicket, du och jag, min son, blir snart likaså, men nu är vi här. En rak rygg och en fokusering på det ikring gör mig klar, redo. Redo för det vi inget vet men ändå vet.

Bulle.

924 är där det nästan hände, en sakta puff av air av att glida i tiden, gapet mellan det oss och det vi kör igenom växer för varje meter vi kommer närmare. Det är som att vi sitter i en skinnklädd inglasad släpkärra med trasig AC, vilken hakats loss från tiden i full fart och nu långsamt saktar in farten till stillastående, just så.

Jämförelsemöjlighetens verkan blir närvaro och en medvetenhet om denna närvaro, ensam och i förhållande till den förra närvaron. Vi är här tillsammans men också tillsammans i närvaron med Joel. Fast Joel sitter bredvid mig och smular ner baksätet med Digestive-kex och brölar i härmande av Mins. Brölandet är inget i sig, en lek med toner som skär i våra hjärtan, en klagosång utan egen smärta, Han kan inte känna det min känner, men han förstår att…

Vår Joel är större än allt, vår Evelina i vardande likaså.

Vår Nio är mer bulle-rattare än så.

I bortkopplandet av det tvåstämmiga brölets skälvningar genom karossen styr han oss genom utfartstrafi ken, där seriekrocken inte är längre ifrån oss än närmaste pekade finger, det fi nger som aldrig är längre än tre billängder bort.

Eftermiddagens hetta får karavaner av bilvänstersidor att dallra.

Nio kör, på refuger, framför lastbilar, över heldraget, på trottoarer i tunnlar, i alla filer, och fl er fi ler som hans framfart målar i asfaltens svarta vita och i gräset bredvid. Klämmande, pockande, gnidande, smekande, ryckigt, och panikbromsigt, gasigt, och i dödsföraktande hastigheter, Nio gör det bullar gör, och ska göra i stunder som denna, bullar sig fram i det vanligas sömngångaraktiga grötiga sörja av olikfärgad plåt, en utryckning, inryckning, medryckning. I hänryckning över Nios kamp, den mest uttryckta kampen av våra fyras, möter ingen av oss varandras blickar, i samförstånd utkämpar vi fyra våra egna fajter, mot och med oss själva.

Min kämpar en grekisk-klassisk maratonbrottningsmatch med passagerarsätet. Den slutar i walk-over, då min stiger ur med hedern i behåll, det gäller i livet att välja sina strider, och det är Evelinas dag idag.

Framme.

Fort upp med allt på vid gavel, iväg med Joel till far min. Kramen blir för snabb och med Joels gråt skärande i mig, med Min i rullstol i väntan på lotsarna, tänker jag: Jag gjorde det igen, han hann inte med. Vi tar det imorrn. Allt blir inte alltid som det borde men som det skulle bli blev det. Lär jag mig? Vet inte, kan någon annan lära sig? Läs och lär det du vill lära dig, eller inte.

Avdelning.

Mins tjuvkikning gav oss olika vyer. Jag såg bara hav av soffor och tavlor och blommor ställda i olivgrönt. Så också rum. Skinnimitationssoffgrupp? Något nytt men ändå bekant.

Den blondas presentations artighet är korrekt. Men ändå, närvaro är allt i nuet. Ny i gemet. Inkänningsutveckling i tillblivelse, vi kom långsamt, lite efter tiden fram till henne i början av hennes process.

Värkar, pauser, värkar, samling inåt.

-Vad heter eran son?

??+? Oförståndets gapande mitt i mitt gör mig själv ställd. Socialisering i ett hav av blod? Också nytt. Alla ser inte allt. Alla hör inte tystnaden, i sitt eget prat och på grund av sitt eget prat. Det får vara så. Acceptans.

Inkänning och samman igen, tystnad denna gång, skönt.

Blondinens stress av vattnets uteblivna avgång tär på henne.

”Sticka hål” blir det förlösande orden.

Ett klatsch och en hink vatten över britsen blir ”the understatement.”

Paddlarnas propagerande genom försäljningsargumentation för min och jag samman än mer. Läste de inte brevet? En vägg av ovanligt låga basröster rungar nej.

Min är lite på sidan, som förut, lite på huk, provar sig fram, brottningsmatchen har nu övergått i nästa, mins partnerrläge mot olivgrön saccosäck.

Krystningfalsetten ekar i det olivgröna och Evelina ger sig tillkänna.

En tyst kletig blålila snigel med svart svall hänger lamt över blondinens arm. Inget fel alls, bara detta stilla lugn som inte kan beskrivas i andra termer än sin egna.

Lugn.

Tjej.

Vad var det jag sa….

Hur annorlunda är inte känslan i rummet, hur annorlunda är inte Evelinas lugn. Lugnet av samförstånd med min som jag bara kan erfara min brist i förståelse utav.

Nu har vi en av varje, en var, och vi har varandra.

Eller: vi har ingenting alls egentligen, vi får vara med bara.

Min och jag får vara med om Evelina och Joel.

Allt är som förut.

Bara inte alls.