Gör ett informerat val!
____________
____________
____________
____________
Sätt in din egen födelseannons
____________
CHAYAS
FÖDELSE
av Nikki
Över ett år har gått sedan vår dotter föddes och hon har lärt sig både att gå och springa. Samtidigt lever minnet av då hon kom till världen starkt. Vi hade haft svårt att bestämma oss om vi skulle föda hemma eller på sjukhus. Rädsla och ovisshet blandades med lusten att VÅGA föda vårt första barn hemma. Beslut fattades för att rivas upp igen. Det tycks som om vi var blinda för att vi egentligen visste precis hur vi ville ha det…
Så kom dagen då jag förstod att det var dags. Jag låg där på soffan med min hemlighet och åt långsamma kolhydrater och väntade på att det skulle komma igång. Jag tänkte mig att det skulle komma smygande sakta och stegra som ett långsamt crescendo. Vid åttatiden på kvällen var alla praktiska saker ordnade. Vi hade lånat en bil, min syster skulle vara chaufför och med på förlossningen, barnmorskan skulle vi möta på Södertälje sjukhus. Då plötsligt förändrades de mjuka förvärkarna jag känt under dagen. Istället hade jag nu kraftiga värkar som kom huller om buller. Jag var nog inte riktigt beredd, det skulle ju komma smygande! Men nu förstod jag i alla fall att JAG SKA FÖDA BARN! Jag fattade plötsligt vad det var som skulle hända och jag visste instinktivt hur jag ville ha det. Tanken att förflytta mig till ett sjukhus kändes helt främmande. Pixie, min kille, fick se på mig och förstå. Jag nickade bara när han ringde barnmorskan och bad henne komma hem till oss i stället.
Timmarna därefter var de mäktigaste i mitt liv. Smärtan, stark och drivande, tvingade mig till en så total koncentration att jag måste ha hängivit mig. Allt det där jag strävat efter genom yoga och meditation var där- JAG var där! Jag slöt mig om mig själv och min uppgift. Alla förberedelser med musik och massage var som bortblåsta. Jag ville bara andas, andas, andas… Genom andningen tog jag mig igenom värkarna. Diane, barnmorskan, hjälpte till mot slutet när det var som jobbigast. Andetagen hjälpte mig att hålla mig på rätt spår. Vid något tillfälle testade jag att möta smärtan som ohygglig och ovälkommen (fan, ge mig en epidural!). Det blev så outhärdligt att jag snabbt slöt in på den andra vägen igen, den som kantades av lotusblommor och leende kvinnoansikten. 5 timmar gick och Pixie fanns där, tyst och närvarande vid min sida.
Minuterna innan jag började krysta var de svåraste. Livet i mig tryckte på och skrek för att få komma ut. Och så med armarna runt Pixie började jag ta i. Det där meditativa tillståndet bröts och närvaron förflyttades ut i rummet. Med hjälp av Dianes instruktioner krystade jag. Urmoderliga ljud ur min strupe och styrkan av att vara nära... En kort stund senare föddes vårt barn, med hjälp av yttre press på magen då hjärtljuden sjönk. Miraklet var där! Hon var född och vi satt där allihop på badrumsgolvet, Chaya på min mage. Jag minns att jag skakade av spänningarna som släppte i kroppen, men att jag sedan kunde resa mig upp som om inget hade hänt.
För mig, som haft svår anorexi stora delar av mitt vuxna liv, var det oerhört att förlösa mitt barn av egen kraft. Känslan av att kroppen bar, att jag kunde och att min kropp kunde. Att det inte fanns några tvivel. Att allt det där som andra sagt mig och som jag intalat mig själv under åren inte var sant. Det var en starkt helande process, nästan som att födas själv...
Webmaster: Anne Sternbrink
Ansvarig utgivare: