Gör ett informerat val!
____________
____________
____________
____________
Elva!
Sätt in din egen födelseannons
____________
I skogsgläntan
Sista biten var krokig och backig. Sly var på väg att ta över vägen men nitisk människohand hade röjt tillräckligt för att kunna köra fram. Det som en gång hade varit en upptrampad stig var nu en knappt farbar bilväg.
Skogen var tät och mörkret kompakt. Fåglarna hade tystnat och älvorna dansade nu på ängen vid skogsbrynet.
Då hon kom in på tomten var det ljuden som först fångade henne. I träden hängde gasolbrännare som värmde vatten. Det var ett susande ljud som fick henne att tänka på Afrika. Och än mer fångades hon av Afrikakänslan då hon hörde gräshoppornas spel och kvinnans jämrande. Men detta var Sverige och ljuden utan vare sig geografisk eller tidsmässig bindning. Dessa kvinnoljud hade säkert hörts i detta gamla torp förr. Dessa kvinnoljud, som kunde tas för ljuden av älskog men nu var en födande kvinnas urljud.
Hon stod under sovrumsfönstret och hörde den födande. Rytmiskt återkommande in och utandningar som accentuerades efter en stund då kvinnan kved lite högre. Och så stillheten, då gasolbrännaren och gräshopporna återtog ljudrummet.
Den födande satt helt stilla och var koncentrerad vad som skedde i kroppen. Hon blundade då värkarna kom och genom sitt sätt att andas förstod jordemodern att hon hade ett intensivt och etablerat värkarbete. Hon satte sig jämte den födande och väntade in henne. Då värken var över öppnade den födande sina ögon och log. Hon var glad över att barnet nu äntligen var på väg. Hon var också så fascinerad av hur hennes kropp fungerade. Hon skulle föda för första gången men visste ändå precis vad hon skulle göra. Hon var trygg i sin kropp och litade på sin egen kapacitet. Hennes jordemor, man och svärfar skulle bli vittnen och vara tillhands om hon så behövde.
Hon hade börjat öppna sig och barnet hade börjat sin resa ned genom förlossningskanalen. Det låg fortfarande skyddat i sina fosterhinnor och sparkade då och då efter värkarna.
Jordemor lämnade den födande och hennes man för att gå ner till trädgården. Där i skogsgläntan sken lyktor i träden. Skuggorna blev långa men ljusskenet var varmt och inbjudande. Soldattorpet, stallet, uthuset- ja alla byggnader ingav stor känsla av trygghet. De var en trygg förankring långt tillbaka i tiden. De faluröda väggarna och de lite skeva dörrarna. De småbubbliga fönsterrutorna, de blankslitna trappstegen. Ja, allt påminde om kontinuitet.
Här hade människor fött sina barn, levt och dött under flera hundra år. Och i natt skulle en ny länk i denna kedja länkas samman med de andra.
Kvinnan kom efter någon timma ner till gläntan. Hon tog några steg, sedan var hon tvungen att hänga på sin man som tog hela hennes tyngd. Hon hängde runt hans hals och andades högt. Värkarna kom nu tätare och var starkare. De var nu så starka att hon inte hade kraft att vara social i pauserna. Hon gick fram emot födelsepoolen och klädde av sig.
Det skyddade täcket på poolen lyftes av och det varma vattnet ångade. Kvinnan stod naken i vattnet en stund. Hennes enorma mage arbetade rytmiskt. Det rann lite blodblandat slem på insidan av låren. Det varma vattnet fick henne att svettas trots att det hade börjat bli lite kyligt. Hon gled ner i vattnet med en njutningsfull suck. Ett ååå! förstärkte henne känsla av välmående.
Mannen satt vid hennes huvudända och viskade ibland något i hennes öra. Hon kunde skratta till för att snabbt gå in i sig själv igen. Hela hennes väsen vibrerade av koncentration och närvaro. Det var som om hon var rädd att missa något av denna efterlängtade födseln. Hennes kinder blossade, svettdroppar rann ner, den blonda luggen låg klistrad på pannan. Då hon någon gång tittade upp såg man att pupillerna var stora.
Ja, hon arbetade! Jordemor kände sig fullkomligt trygg med föderskan; här verkade hon på det sätt hon älskade mest av allt. Att sitta och vara vittne till vardagsundret där glädje och tillit var de främsta redskapen. Bortom rädsla, kontrollbehov och instängda strukturer.
Den födande började låta annorlunda efter ett tag. I toppen av värken stönade hon till och snart sågs avföring komma i vattnet. Jordemor använde sin bajshåv, fiskade upp korvarna och gödslade de gamla träden. Den födande var tvungen att hålla tillbaks sin starka krystimpuls eftersom livmoderhalsen inte var helt öppen för att släppa fram barnet. Hon andades snabbt och ytligt. Lade sig tillrätta i en flytande position för att undvika det starka trycket och därmed behovet att krysta. Jordemodern började förbereda barnets ankomst genom att ta fram handdukar och babymössa samt att genom att prata om barnet. Den födande kände på barnets huvud och började prata med sitt barn. ” Ja, lille vän, snart ska du komma, snart”
Vid nästa värk började hon krysta. Hon kunde inte ha kvar sina fingrar i slidan längre utan var nu helt fokuserad på sin egen upplevelse. Nu skulle hon snart föda fram sitt barn. Nu skulle hon snart föda sig som mamma.
Samtidigt som barnet var på väg att födas föddes en ny dag. Solen började måla himlen i guld, fåglarna började kvittra lite yrvakna och tuppen gol. Barnets hjässa skymtade då värken var som starkast. Två steg fram och ett tillbaks, huvudet omformades och slidan tänjdes. Denna tröskel, så svår att våga sig över! Tröskeln mellan blivandet och varande. Tröskeln mellan det osäkra och det påtagliga. Tröskeln mellan dröm och verklighet. Då barnets huvud stod så långt ner att blygdläpparna var åtskilda även mellan värkarna skrek kvinna rakt ut. Ett kraftskrik, ett smärtskrik, ett skrik som innehöll mycket liv och styrka. Hon lade åter handen på barnets huvud, kände lite förvånad att hon nu kunde känna barnets hela hjässa. Vid nästa värk föddes hela huvudet fram och kvinnan pustade åter ut. Lättad och förvånad, nu var det stilla och tyst igen. Hon och mannen småpratade. Jordemor förberedde dem på att barnet skulle födas nästa sammandragning och då skulle den födande vara beredd att ta emot sitt barn.
Som en blomma som slår ut sina kronblad sågs nu detta människoliv födas fram. Barnet roterade av egen kraft för att kunna komma ut, den främre skuldran föddes, sedan den bakre. Barnet sjönk mot bassängbotten men den nyfödda mamman tog snabbt upp sitt barn och välkomnade honom. Han fick handdukar och mössa som skydd mot den svala morgonluften. Då han tog sitt första andetag tittade han upp lite förvånad. Han skrek till och hans skrik besvarades av föräldrarna som lugnade honom med sitt joller. Han tystnade snabbt och tittade storögt med outgrundlig blick. Vart hade han kommit? Var hade han varit? Fanns det en tid innan detta? Fanns över huvud taget någonting av betydelse innan detta?
Fortfarande förbundna till varandra via navelsträngen sträckte den nyfödde ut sig i vattnet. Hans krumma armar och ben erfor att världen nu var så mycket större. Mamman höll honom under rygg och huvud, han flöt fram och tillbaks i cirklar så långt som navelsträngen tillät. Lite blod färgade vattnet samtidigt som mamman kände behov av att krysta igen. Jordemor tog tag i navelsträngen och kvinnan födde fram moderkakan. Då navelsträngen var klippt såg föräldrarna med fascination på barnets första boning. Hinnsäcken med dess ådring, kärlförgreningen som liknade ett träd, den enorma fästytan som alldeles nyss var fastvuxen i hennes livmodervägg. Moder Kaka, kvinnans första näring till sitt ofödda barn. Nu skulle denna kaka bli näring för ett äppleträd vars första äpplen skulle skördas av barnet.
Länken till kedjan var nu på plats. Cirklarna av nytt och gammalt, av okunskap och klokskap, av oerfarenhet och erfarenhet slöts. Pappan tog av sig sin tröja och tog sin son till bröstet. Hans famn och bringa som från och med nu för alltid skulle vara ett av de ställen dit barnet kunde återvända. Redan nu hade detta barn en livserfarenhet som skulle kunna komma att ge honom ett självförtroende. Han hade varit med om den stress det innebär att födas. Han hade av enorma krafter tvingats ut från sin paradisiska tillvaro. Stundtals hade denna resa säkert varit skrämmande men han hade inte blivit vare sig tvingad av annat än de egna krafterna ut ur sin första boning. Värkarna hade kommit regelbundet men hade ibland gjort en paus då både han och mamman vilat. Värkarna hade även ibland varit olika starka vilket också gav lite vila. Inget annat än livet självt hade tvingat honom att födas. Och då han stod med sitt huvud vid livets port hade han själv klarat att komma ut ur denna tunnel som så bestämt kramat honom under många timmar. En sådan seger! En sådan triumf!
Livet, glädjen och kärleken hade än en gång firat sin triumf. Denna gång i en skogsglänta någonstans på jorden. Jordemor neg och tackade för att åter ha fått vara med i detta stora mysterium. Tack!
Augusti 2007
Webmaster: Anne Sternbrink
Ansvarig utgivare: