- Kommer bäbisen snart, mamma??

- Jo, nu vet vi att det är så.. Äntligen! Åsa kom vid halv åtta och när hon kände på mig så var jag öppen två cm, så belöning för förarbetet fick jag. Nu kände jag att det var dags att gå ner i duschen, i källaren igen. Jag längtade efter värmen och de hårda strålarna mot höfterna och magen. Josefin satt en timme och duschade min mage, medan Victoria hela tiden masserade eller sade massa uppmuntrande kärleksförklaringar. Min älskade Stefan lämnade mig inte en sekund, han matade mig med macka och dryck.

- Du behöver styrka älskling, sa han… Sedan tog han över duschen och fixade in saccosäcken, så jag satt på den i duschen. Mina fina pojkar kom in med jämna mellanrum och talade om att jag var världens bästa mamma. Åsa då? Jo, hon satt i trappen och läste en bok i lugnan ro. Underbara Åsa, var bara där som en trygghet… Vi ville klara oss själva så mycket vi kunde.. Men det var skönt när hon kom in och frågade om jag ville ha lite uppmuntran.

- Ska jag känna på dej?

- Jaa… Och då var jag öppen fem cm… Skönt, lön för det onda. Efter två och en halv timme i duschen frågade Åsa om jag inte skulle försöka ta mig till sängen.

-Jo, det skulle faktiskt vara skönt, kände mig lite skrynklig och duschen hjälpte inte mot det onda längre. Kunde lika gärna vara i vår sköna säng. Men Hur? Max en minut mellan värkarna och vägen upp för trappan genom hallen och köket fram till sovrummet, kändes milslång...

Rätt vad det var, fick jag chansen och jag sprang… Jag sprang ifrån alla i badrummet och de undrade var jag tog vägen! Hihi…

Fick en underbar paus och tog liksom chansen och klarade mig. Väl uppe i sängen så kan man säja att den där vilo- minuten var borta…

När Åsa kände på mig var jag öppen nio cm… Skönt.. Men hinnorna ville inte brista, utan stod och buktade… Så jag försökte stå och hänga på Stefan, sitta och gunga på sängkanten..

Och äntligen så brast dom… Varmt, fuktigt fostervatten rann ur mig och vi visste att snart...Lilla Josefin hade under den här perioden lämnat oss en stund, hon tyckte så synd om sin mamma.. Men omtänksamma storasyster, gick efter henne och de satte sig i sängen och höll om varandra.. Mina älskade flickor, om ni bara visste vilket stöd ni var,, Era leenden och vackra uppmuntrande ord. All massage, på rygg höfter och fötter… Lilla Patric hade gått och lagt sig att vila en stund och Richard var telefonvakt.. Musiken spelade i hela huset och värmen från alla ljus värmde själen. Stefan min älskade, mannen i mitt liv, kände med mig varje sekund. Kommer aldrig glömma dina vackra ögon djupt tittande i mina, du gav mig den styrka som mig fattades, älskar dig.

Nu var det dags att börja krysta… Men… Nej… Jag vill inte… Jag tog en paus och satte mig på sängkanten och funderade… Vill inte… Hur ska jag göra för att slippa… Allt stod still, till och med ljusen slutade fladdra… Men i det kände jag att det finns ingen annan utväg än att möta den värk som var på väg, hela min kropp fylldes av kraft och styrka… Jag slängde mig bakåt mot min älskade som slog armarna om mig, när jag skrek.

- Håll mig! Och där låg vi nu, jag på Stefan och flickorna sittandes i sängen när jag krystar fram huvudet… Som åker in igen.. Då tar jag i av all min kraft och hela vackra underbara Alvalie, är hos oss, för alltid… Pojkarna vaknade till av hennes underbara läte och kommer springandes… Nu har jag alla de jag älskar mest av allt i sängen. Nära, närmast av allt…