Gör ett informerat val!
____________
____________
____________
____________
Sätt in din egen födelseannons
____________
En översikt av forskningsresultat angående tillgång till, och säkerheten av hemförlossningar, samt egen upplevelse av att förlösa i hemmet i England.
av Jeanette Kinsey, barnmorska, Shropshire, England
Nyheten om att jag valt att föda hemma berättades för familjen i Sverige och detta verkade orsaka oro. Det är därför jag känner att det är viktigt att förmedla resultat av forsknings projekt, angående hemförlossningar, som jag har funnit, och också dela med mig av den positiva upplevelse som det var att föda hemma och som jag kommer värdera högt i många år framöver. Jag bor i England och jobbar också som barnmorska här.
I Sverige föder 1 promille av kvinnor i hemmet (1). I England är denna siffran 2% (2), vilket innebär över 12.000 födslar per år. I båda länderna visar undersökningar på att fler kvinnor skulle välja att föda hemma om denna valmöjlighet fanns (3,4,5,6). I England, liksom i Sverige, beror det i hög grad på var du bor om du kan välja att föda hemma. Skillnaden är den att i England stöds generellt ideen att kvinnan kan välja var hon hon vill föda sitt barn av regeringen (7,8), och mödravården är på de flesta håll uppbygd så att man kan ge denna service till kvinnor som är bedömda lämpliga, d.v.s lågrisk. 1993 skrev regeringens expertgrupp inom mödravården en rapport vilken tydligt stöder kvinnan i sin rätt till ett informerat val och att detta val är respekterat (7). Sedan denna rapport kom ut har hemfödslar ökat från 1% till 2% (5). I vissa delar av England föder en av tio hemma (2). I Wales har det satts ett mål på att om 10 år ska 10% av kvinnor föda hemma (9), men i Scotland är det fortfarande svårt att arrangera en hemförlossning (10). I Sverige har socialstyrelsen givit ut allmänna råd om hemförlossning (11), men kvinnan måste själv finna en fristående barnmorska. I England visar den senaste “Health select committee” rapporten på att kvinnor fortfarande ofta inte får information om hemfödsel som alternativ, trots hälsodepartementets försäkran för 2 år sedan om att regeringen hade för avsikt att göra hemförlossningar vidare tillgängliga (12). Royal College of Midwives, gav 2002 ut ett dokument som igen stöder kvinnans valmöjlighet. Hemförlossning borde vara tillgängligt överallt och tillämpat av de flesta, om inte alla, barnmorskor som utövar förlossningsvård (8). 1998 rekommenderade cochrane granskningen att alla lågrisk gravida kvinnor borde bli erbjudna möligheten att överväga en plannerad hemförlossning (13).
Emellertid, säkerheten av plannerade hemförlossningar kvarstår som ett kontroversiellt ämne och är orsak till debatt. Sjukhusförlossningar ses ofta som ett tryggare och säkrare alternativ. Det finns dock ett flertal undersökningar som visar på att hemförlossningar är lika säkert som att föda på sjukhus, om inte säkrare. Några av dessa är presenterade här (4,13,14,15,16) I en undersökning (4) av nästan 6000 kvinnor som plannerade hemförlossning vid 37 veckors havandeskap, matchad med en kvinna som plannerade att föda på sjukhus, fann man att assisterade och kejsarsnitts förlossningar halverades. Kvinnorna som födde hemma hade färre episiotomier, mindre chans att få blödning efter förlossningen och behövde mindre farmakologisk smärtlindring. Barnen i föda hemma gruppen hade högre apgar poäng. Färre bebisar i denna gruppen behövde några upplivningsåtgärder, såsom utsugning av näsa och mun, syrgas via mask eller intubation. Under forskningen inträffade 5 fall av dödfödslar och spädbarnsdöd i den plannerade hemmaförlossnings-gruppen, emellertid de två dödfödslar som inträffade var förflyttade till sjukhus före eller under förlossningsarbete. Lika många fall (5) inträffade också i den gruppen som plannerade att föda på sjukhus. 16% av kvinnor förflyttades till sjukhus sent i graviditeten eller under förlossningsarbetet, de flesta av dessa var förstföderskor. I huvudsak verkar det som att en kvinna som är väl vald och undersökt för en plannerad hemförlossning inte utsätter sig själv eller sitt barn för någon större risk än en kvinna av liknande lågriskprofil som föder på sjukhus (14). En studie i USA vid samma tidpunkt stöder denna åsikt så länge vård ges av kvalificerad personal och inom ett system som främjar förflyttning till sjukhus, när detta är nödvändigt (15). Också Olsen skriver att hemförlossning är ett acceptabelt alternativ för väl valda gravida kvinnor och leder till en reduktion av medicinska ingripanden (16). Denna studie omfattar mer än 24000 lågrisk gravida kvinnor och analyserar mortalitet och morbiditet, såsom apgar poäng, bristningar och medicinska ingripanden. Så sent som 1998 kunde kvinnor i Brittiska Columbia börja välja att föda hemma med en reglerad barnmorska närvarande. En undersöknng utfördes här av alla hemförlossningar under 1998-1999, vilket var 862 födslar (17). Målet var att utvärdera säkerheten av hemförlossningar. Man fann att kvinnor som föder hemma med en barnmorska närvarande hade färre procedurer under förlossningen än de som födde på sjukhus och där var ingen ökad risk för moder eller barn associerad med plannerad hemfödsel under en barnmorskas vård. Medans hemförlossning är ett säkert alternativ för kvinnor utan komplikationer så är det inte rådligt för kvinnor som är i en högrisk kategori (6,18). Barnmorskor som närvarar vid en hemförlossning måste vara utbildade i att känna igen problem tidigt och måste vara kunniga i mer praktiska procedurer än de kanske förväntas utöva på sjukhus. Speciellt återupplivning av den nyfödde och obstetriska kritiska situationer är områden som barnmorskan måste träna sig i ofta, och lämplig utrustning måste finnas på plats (4,6). Anderson konstaterar i en presentation, att barnmorskor som utbildat sig och arbetat enbart på sjukhus där de är omgivna av foster i kritiska situationer , blödningar och akuta förlossningar har kanske utvecklat en fundamental misstro i normalitet och säkerhet när det gäller barnafödande (5).
Egen upplevelse
Efter födelsen av vår första dotter, som var på sjukhus, visste jag att jag skulle vilja föda hemma nästa gång. Jag hade inget emot att föda på sjukhus första gången eftersom det var platsen jag behövde vara på då. Jag blev väl omhändetagen och hade en okomplicerad förlossning fem timmar efter en barnmorska hade tagit hål på fosterhinnorna. Elisa vägde 2520 gram vid 39 veckors havandeskap. Detta var anledningen till att beslut tagits om att förlossningsarbetet borde sättas igång. Jag använde en TENS apparat och lustgas som smärtlindring. (Elisa ökade snart i vikt och mår väl) Jag kände efter denna upplevelse en tillit till min egen kropp. Jag har sett så många kvinnor gå igenom förlossningsprocessen och många gånger förundrats av den inre styrka som de har att föda fram sitt barn. Nu vet jag att den styrkan bara kommer till kvinnan under denna process, men de som är runt omkring kvinnan vid denna tidpunkt måste lyssna in till den blivande mamman för att hon ska kunna behålla den styrkan och koncentrationen. Jag känner att detta kan bäst hända i en hemmalik miljö. Det finns också många studier som understryker miljöns influens över förlossningsarbetets fortgång, och att hemmaförlossningar kräver mindre användning av medicinsk förstärkning av förlossningsarbetet, eftersom kvinnan är mer avspänd i sitt hem (5,19,20). Så när jag blev gravid igen i slutet av 2002 diskuterade jag och min man möjligheten av att ha en hemförlossning, och bestämde oss för att om graviditeten gått väl vid tidpunkten för födelsen så var detta vårt önskemål. Jag var medveten om att en situation som behövde förflyttning till sjukhus kunde uppstå.
I det “länet”, Shropshire, där vi bor finns det ett centralsjukhus, där all medicinsk personal finns tillgänglig och där finns också en neonatal intensivvårdsavdelning. Dessutom finns det tre mindre uteliggande kvinnokliniker, upp till 4 mil från centralsjukhuset, som är bemannade av enbart barnmorskor. Ett par team av barnmorskor betjänar själva staden och bemannar en separat lågriskavdelning vid centralsjukhuset. Dessa barnmorskor har ansvaret för alla kvinnor genom graviditeten och också för eftervården, dvs hembesök efter hemgång, i minst 10 lagstadgade dagar. Barnmorskan remitterar till obstetriker vid centralsjukhuset om komplikationer uppstår under graviditeten. De tre uteliggande klinikerna är också utrustade för förlossning i en hemmalik miljö. Kvinnor som är bedömda lågrisk kan välja att föda här. Samma kritierie gäller som för hemförlossning. Detta innebär att kvinnor kan föda närmare till sitt hem och lära känna sitt barn i en mindre enhet där de känner igen all personal, eftersom de träffats genom graviditeten. Igen om komplikationer skulle uppstå under förlossningsarbetet remitterar barnmorskan via ambulans till centralsjukhuset. Alla barnmorskor är utbildade i återupplivning av det nyfödda barnet och har tillgång till all nödvändig utrustning. De uppdaterar denna utbildning varje sex månader, och arbetar 2-3 månader varannat år på centralsjukhusets förlossningsavdelning. Det är barnmorskor vid de mindre klinikerna, och teamen av barnmorskor i staden, som erbjuder hemförlossning som alternativ.
Under min andra graviditet sågs jag regelbundet av barnmorskorna vid den klinik som är närmast mitt hem, men jag var också remitterad för regelbundna ultraljudsundersökningar vid centralsjukhuset i tredje trimester för att kontrollera tillväxt av fostret. Detta fostret var större och växten avtog inte som vid förra graviditeten, så obstetrikern gav mig sin välsignelse till att ha en hemförlossning och remitterade mig tillbaka till barnmorskeledd vård vid 37 veckors havandeskap. Efter detta gjorde barnmorskan ett hembesök och levererade en låda med utrustning för förlossningen. Detta är rutin så att den mesta av utrustningen finns på plats när barnmorskan anländer. När hon kommer har hon med sig lustgas, petidin, syrgas och utrustning för återupplivning av den nyfödde.
Den 17:e augusti 2003, klockan 18.05, när jag var 40+3, “gick vattnet”. Jag hade haft förverkar under en längre tid, men denna dag hade de känts starkare och fostret kändes lågnt nedträngt. En halvtimma senare ringde jag för att informera barnmorskan. Värkarna kom varje fem minuter, men var inte speciellt starka vid denna tidpunkt. Hon ville komma för att lyssna på fostrets hjärtljud och ta med sig resten av utrustningen. Jag bad henne ta med en stor boll för mig att luta mig mot, som jag visste att de hade i kliniken. Hon ringde barnmorskan som var på beredskap och inväntade henne. (Där finns alltid en barnmorska på beredskap och när hemförlossningar är bokade finns det en andra barnmorska på beredskap för att finnas på plats under andra skedet av förlossningen). Eftersom inte mycket hände sände jag snart tillbaka barnmorskan till kliniken. Men hon ville inte lämna mig utan att först undersöka mig eftersom jag hade förlöst ganska så snabbt förra gången. Hon fann att jag var 4 cm öppnad, men cervix var fortfarande tjock och nu hade jag nästan inga värkar. Jag lovade att jag skulle ringa så snart jag började få verkar igen. Detta hände klockan 23.00, efter en lång promenad genom byn med min man. När vi kom hem kom verkarna tillbaka på en gång, och inom minuter kom de varannan minut och var väldigt starka. Om jag skulle haft en sjukhusförlossning hade detta varit tidpunkten att åka in, men med dessa starka verkar skulle jag inte velat sätta mig i en bil och åka någonstans alls. Istället ringde min man barnmorskan, och hon kom snart. Jag var redo att gå upp till sovrummet, där vi hade planerat att förlossningen skulle ske. Vår barnvakt Cathy var närvarande, men inte behövd för att se efter Elisa, eftersom hon låg och sov. Så eftersom Cathy är utbildad massör (väl vald barnvakt) så började hon att massera min rygg med lavenderolja, medan jag lutade mig över den tidigare nämnda stora bollen. Cathy arbetade fantastiskt med mig under verkarna och så fortsatte vi till tonerna av Eva Cassidy till krystverkarna kom 01.05. Allt var väldigt lugnt och 01.08 kom Annie, med ena handen före. Eftersom allt gått väl valde jag nu att fortsätta med en helt naturlig förlossning och efterbörden krystades ut en halvtimma senare, efter att Annie ammat en stund. Efter detta konstaterades att inga bristningar uppstått.
Jag förflyttade
mig från golvet upp till sängen. Under tiden vägdes Annie, 3070 gram stod
vågen på. Sedan ville hon ha mer mjölk och ammade medan de nu två barnmorskorna
plockade ihop sin utrustning och lämnade oss. Sedan somnade vi alla tre.
Vi sov några timmar, men var redo när Elisa vaknade klockan 8 på morgonen
och bad henne titta i moses korgen, där hon tidigare hade lagt sina dockor.
Nu fann hon Annie där och utbrast “En bebis!”. Det var ett fantastiskt
ögonblick.
Avslutning
Hemförlossning är inte idealiskt, inte heller rekommenderat för alla gravida kvinnor. Emellertid, borde fler kvinnor få chansen att föda hemma. Jag tror att många kvinnor skulle gagna såväl fysiskt, psykiskt och emotionellt av att genomgå en sådan tillfredställande process som det är att planera inför födseln och känslan av att ha större kontroll över situationen, smärtan och sin kropp.
Det kan kanske vara svårt att övertyga läkarkåren, som är utbildade i att behandla högriskgraviditeter och kritiska situationer och det är i dessa områden deras erfarenhet ligger. I vissa fall är kanske detta fallet med barnmorskor också, eftersom det är i sjukhusmiljön de utbildat sig och jobbat under många år och skulle nog känna sig otrygga utan medicinsk uppbackning på plats. Min förhoppning är dock att den forskning som presenterats här kan innebära att kvinnor som väljer att föda hemma får mer stöd i sitt val, och att barnmorkor som stödjer kvinnor i detta valet får uppbackning av kollegor som arbetar i sjukhusmiljön. Jag hoppas också på ett större politiskt stöd i framtiden.
***
Referenser
(1) C Madison. Personal communication. Jan 2002.
(2) Department of Health. 2003. NHS Maternity Statistcs, England: 2001-2002, London: Office of National Statistics.
(3) Föreningen Föda hemma. www.fodahemma.org
(4) Chamberlain G, Wraight A, Crowley P. Homebirths: The report of the 1994 confidential enquiry by the National Birthday Trust Fund. Carnforth Parthenon Publishing Group, 1997.
(5) Anderson T. MIDIRS Midwifery Digest. Out of the laboratory: back to the darkened room. Vol12, no1, Mar 2002, s 65-69.
(6) Zander L, Chamberlain G. 1999. Place of birth, BMJ 1998;318:721-723.
(7) Department of Health. 1993. Changing Childbirth:Report of the Expert Maternity Group. HMSO:London.
(8) Royal College of Midwives. 2002. Positionpaper 25:Homebirth. RCM. London. Utgiven i RCM Midwives Journal. Vol5, no1, jan 2002, s26-29.
(9) Welsh Assembly Government. 2002. Realising the potential. A strategic framework for Nursing, Midwifery and Healthvisiting in Wales into the 21st century. Briefing Paper 4. Delivering the future in Wales. Cardiff. Welsh Assembly Government.
(10)Scottish Executive. 2001. A framework for maternity services in Scotland, Edinburgh. Scottish Executive.
(11)SOSFS 1990:22(M) Socialstyrelsens allmänna råd om hemförlossning
(12)House of Commons Health Committee. 2003. Choice in Maternity Services. Ninth report of session 2002-03. Vol 1. Report and formal minutes.
(13)Olsen O, Jewell MD. 2000. Home versus hospital birth ( Cochrane Review) The Cochrane Library. Oxford: Update Software, issue 2, 2003
(14)Chamberlain G. Birth at home: a report of the national survey of homebirths in the UK by the National Birthday Trust. Practising midwife, vol 2, no 7, Jul/Aug 1999, s 35-39.
(15)Murphy PA, Fullerton J. Outcomes of intended homebirth in nurse-midwifery practice: a prospective study. Obstetrics and Gynecology, vol 92, no 3, Sept 1998, s 461-470.
(16)Olsen O. Meta-analysis of the saftey of home birth. Birth, vol 24, no 1, Mar 1997, s. 4-13.
(17)Janssen PA, Lee SK, Ryan EM, et al. Outcomes of planned homebirths versus planned hospital births after regulation of midwifery in Brittish Columbia. Canadian Medical Association Journal, vol 166, no 3, 5 February 2002, s 315-323.
(18)Bastian H, Kierse MJNC, Lancaster PAL. Perinatal death associated with planned home births in Australia: population based study. BMJ, vol 317, no 7155, 1998, s 384-388.
(19)Newburn M. Culture, control and the birth environment. The Practsing Midwife. Vol6, no 8, 2003, s. 20-25.
(20)Wickham S. Homebirth: what are the issues. Midwifery Today. Summer 1999, s. 16-18.
Webmaster: Anne Sternbrink
Ansvarig utgivare: