Ingenstans blir det så
tydligt som vid en förlossning, hur rädslan skapar själva situationen
den är rädd för. Ju mera rädd för smärtan den födande kvinnan är,
desto mera kroppsligt motstånd d.v.s. kramp uppstår, och desto mera
ökar då smärtorna.
Samhället är allmänt omedvetet
om rädslans självuppfyllande kraft. Därför vill man behandla smärtan
och inte rädslan. På förlossningsavdelningar är man då angelägen om
att använda tekniska och kemiska hjälpmedel för att förminska
upplevelsen av smärtan. Dessa medel i sin tur leder lätt till ännu
mera komplikationer för mor och barn. Problemets kärna, rädslan, är
ännu inte löst.
Så låt oss titta
direkt på vad rädslan egentligen är.
När mamman är rädd vid förlossningen
har hon en massa tankar som ”Det kommer att göra mycket ont”, ”Jag
vill inte vara med om det här”, ”Barnet kommer att vara skadat” eller
” Jag kommer att dö”, ”Barnet kommer att dö” osv. Upplevelsen av nuet
som mamman befinner sig i är överskuggad av starka tankar på vad som
kommer att ske i framtiden eller har skett i det förflutna ( t.ex.
tidigare förlossningar, hennes egen födelse osv).
Genom sina tankar lever mamman i ett
motstånd mot att uppleva nuet. Men allt som finns är nu. Så om jag är
emot att uppleva nuet - det betyder att fullständigt acceptera nuet så
som det är - då är jag hela tiden i strid med livet.
Sanningen är att nästan alla
människor omedvetet lever i detta sinnestillstånd för det mesta.
Istället för att uppleva nuet upplever vi en oavbruten ström av
tankar. Det är som en permanent påkopplad radiosändare i huvudet.
Vi lever genom detta i ett permanent
och omedvetet tillstånd av motstånd mot att uppleva nuet. Det är som
en slöja över våra ögon - vi blir blinda för verkligheten, för nuet.
Den kroppsliga effekten av att leva i detta tillstånd är en kronisk
kramp som manifesterar sig på olika ställen i kroppen. Vår andning
blir kanske klen, ryggen och stjärten stel, eller så uttrycker kanske
våra ansiktsmuskler vårt kroniska sinnestillstånd. Eller så spänner vi
bäckenet därför att vi inte vågar öppna oss mot (under)livet. Med åren
glömmer vi hur det var att vara öppen och avslappnad. Rädslans tankar
härskar över vårt liv - och vi är inte ens medvetna om det. Det blir
tyvärr så att vi tror att vi är dessa tankar. Vi tror de är
verkligheten. Vi tror att vårt naturliga tillstånd är den kramp vi
lever i. Om nån vill eller råkar göra oss uppmärksamma på vad vi gör,
så upplever vi detta t.o.m. som hot mot vår identitet och då försvarar
vi oss . På detta sätt förhindrar vi själva möjligheten att befria oss
från rädslans diktatur och återgå till det naturliga tillstånd som vi
en gång upplevde i barndomen. Ju äldre vi blir, desto mer manifest
identifierar vi oss med våra tros- och tankesystem.
Eftersom vi omedvetet är
identifierade med rädslan och dess tankar är vi hela tiden upptagna
med att skapa säkerhet kring oss: Våra bilar blir tjockare, våra
finanser blir tjockare, våra hus blir tjockare och t.o.m. våra kroppar
blir tjockare. Vi överkonsumerar andlig junkfood och stoppar oss fulla
med filmer - allt för att inte behöva uppleva nuet, livet, så som det
är. Vi är jämt på flykt från nuet och håller livet underkastat
total(itär) kontroll.
I födelsestatistiken återspeglas
detta säkerhetstänkande i det ökande antalet kejsarsnitt.
Vi har med allt vårt
säkerhetstänkande glömt vad som är verkligt. Nuet, detta ögonblicket,
är mycket vänligare än våra rädda tankar låter oss tro.
Längtan efter
befrielse
Men trots skuggan vi lever i finns
en djup längtan efter att befrias från våra tankars slaveri. Vi har en
stark inre kraft som åter vill bli ett med detta ögonblicket, med
nuet, med verkligheten.
Vi gör ibland faktiskt vad som helst
för att bli av med beroendet av att leva ett liv i våra tankars värld.
Vi tar droger för att släppa det smärtsamma greppet om hjärnan, vi
utövar livsfarliga sporter där vi tvingas leva i nuet eller dö. Vi
söker en extas bortom tänkandet i sexualiteten, och vi upplever den i
konstformer som dans och musik.
Men allt detta är oftast omedvetna
metoder för att uppnå sinnesfrid. De förlöser oss inte för gott från
rädslans slöja över vår upplevelse av verkligheten. Dessa vägar
befriar våra sinnen från rädslan bara för en viss tid, och utan att vi
verkligen medvetet kommer ihåg vad det är vi egentligen söker.
I meditation söker
vi på ett medvetet sätt det tillstånd som är befriat från tankar.
Processen sker genom att vi iakttar tankarna. Vi blir då medvetna om
att vi bara är den som iakttar. Vi kan ju inte vara det vi kan iaktta.
Som iakttagare kämpar vi varken emot tankarna eller håller fast dem.
Vi bemöter dem med en öppen närvaro. Om vi stannar kvar med ett öppet
sinne för det som kommer och går, börjar vi ana den frihet vi är. Ett
liv som är bortom tankarnas och bortom rädslans värld. Den som har
varit i detta tillståndet - om så bara för några sekunder - kommer för
alltid ihåg vad som är verkligt. Den som en gång var ett med detta
ögonblick, kommer ihåg att tankarna inte är verkliga. Och att vi inte
är tankarna. De gör oss bara så upptagna, så att vi inte ser vem vi är
- vi är detta ögonblick. Att komma ihåg det, det är det vi är
verkligen rädda för: att förlora illusionen om vilka vi är. Och det är
samtidigt det vi ytterst längtar efter.
Födelsen
När det gäller födelsen, så tror jag
att den är ett gyllene tillfälle för en kvinna att nå detta tillstånd
fritt från tankar och rädsla. Då har hon en storartad möjlighet att
uppleva och bli medveten om sitt sanna sinnestillstånd, bortom
tänkandet och bortom rädslan.
Själva födelsen utmanar mamman till
det yttersta att bli medveten om sin rädsla och sitt motstånd mot att
uppleva nuet.
Födelsen upplevs av kroppen som en
kritisk situation. Precis som vid farliga sportarter orsakar varje
tanke om vad som kan hända i framtiden en farlig situation i nuet. När
mamman inte är närvarande här och nu - när hon vill slippa att uppleva
nuet precis som det är - sker en stängning av kroppen som varje värk
måste bryta igenom på ett smärtsamt sätt. Varje födande kvinna har
gjort denna djupa erfarenhet: motstånd mot att uppleva smärtan orsakar
ännu mera smärta.
Smärtan är därför en underbar och
sträng vägledare till nuet, till att ge upp kontrollen och tankarna,
till att vara i frid med situationen. Värkarna tvingar mammans
medvetenhet att omfamna smärtan helt och hållet, att ”dyka” in i den.
I denna fullkomliga acceptans av ögonblicket sker en transformation av
hennes medvetande - rädslan för smärtan är borta och också ”smärtan” i
betydelsen en oönskad kroppslig upplevelse. Den kroppsliga upplevelsen
kan då bli lustfylld. I denna villkorslösa hängivelse till nuet blir
mamman ett med nuet och ett med allt som är. Hennes motstånd dör och
hon upplever en stor lycka.
Vid födelsen kan på
så vis en pånyttfödelse av mammans medvetande ske. Samtidigt föds ur
hennes mage ett annat nytt medvetande - det ”gyllene barnet”. Vilket
underbart sammanträffande!
Mannens roll
Mannens roll i denna
process är att skapa och skydda detta rum av medvetenhet och närvaro
där kvinnan har möjlighet att öppna sina sinnen och sin kropp. Hans
starka och kärleksfulla närvaro i nuet tillåter kvinnan att slappna
av, att ha tillit vad som än händer. Det finns många likheter med en
sexuell akt. Mannen genomtränger situationen med sin orädda och
orubbliga närvaro i nuet med villkorslös kärlek till sin kvinna. Han
är beredd att se döden i vitögat utan att förlora närvaron. Då kan
kvinnan helt slappna av och ge sig hän åt honom och åt detta ögonblick
som ska förlösa deras kärleks barn.
Tiden före och
efter
Jag har hört att mammor redan veckor
före födelsen kommer in i ett ”förhöjt” sinnestillstånd. Kroppen
utsöndrar sina egna droger för att preparera mamman för den stora
uppgiften att ta emot ett nytt, fullständigt öppet och närvarande
medvetande. Om mamman förnekar dessa signaler eller är van vid att
förtränga sina inre behov gör hon kanske istället sin kropp och sina
sinnen hårda före förlossningen. Hon kanske jobbar och stressar. Då
finns risk att hon, och även barnet, kommer att uppleva en oväntad
stark chock vid födelsen, när mammans omedvetna motstånd mot nuet går
på kollisionskurs med skeendet i kroppen.
Därför är det viktigt att börja
kultivera ett öppnande för nuet redan i god tid före förlossningen.
Olika meditationsformer, promenader
i naturen, dans och andra former av avslappningsövningar kan vara till
hjälp för att höja kroppsmedvetandet och för att mjuka upp mammans
sinne inför det stora provet.
Barnet kommer till världen med ett
fullständigt öppet medvetande. Det är ett med nuet. Det nyfödda barnet
anses i t.ex. Indien som gudomligt. Och det är det också. Det finns
ett skimmer av helighet kring ett nyfött barn. Om vi vill ta emot
denna gudomliga present, så måste vi vara närvarande. Det är en stor
utmaning och välsignelse att vara i närheten av ett nyfött barn. Alla
känner dess helande kraft. Vi får chansen att återta kontakten med
vårt eget bortglömda ”gyllene” barn inom oss.
Det är viktigt för
det nyfödda barnet att inte bli bemött med ignorans, dvs. med
icke-närvaro i nuet. Ingen vill bli bemött med ignorans. Men ett
nyfött barn är så otroligt öppet och sårbart. Mammans och pappans
odelade närvaro i nuet är därför den största gåvan de kan ge till sitt
nyfödda barn.
Sjuk-hus
Tyvärr så lever vi i en värld som
ignorerar livets och därför födelsens andliga aspekter. Istället
omhuldar vi ett säkerhetstänkade, dvs. rädslan. Därför, om man föder
på ett sjukhus är man tvungen att inte enbart hantera sina egna
rädslor och den separation från nuet som de orsakar, utan också
rädslorna hos sjukhusets personal.
Men rädsla har svårt
att bestå bredvid tillit och närvaro. Intar man en medveten hållning
av obegränsad och avslappnad tillit till livet, så kan även doktorer
och barnmorskor slappna av. Denna hållning känner till sin egen
självuppfyllande kraft. Den skapar en vänlig atmosfär där vi kan ta
emot vårt nya medvetande.
Text: Jörg Frey (ur F&F
1/02 - Vaccinationer)
2003-03-14