Men trots skuggan vi lever i finns en djup längtan efter att befrias från våra tankars slaveri. Vi har en stark inre kraft som åter vill bli ett med detta ögonblicket, med nuet, med verkligheten.

Vi gör ibland faktiskt vad som helst för att bli av med beroendet av att leva ett liv i våra tankars värld. Vi tar droger för att släppa det smärtsamma greppet om hjärnan, vi utövar livsfarliga sporter där vi tvingas leva i nuet eller dö. Vi söker en extas bortom tänkandet i sexualiteten, och vi upplever den i konstformer som dans och musik.

Men allt detta är oftast omedvetna metoder för att uppnå sinnesfrid. De förlöser oss inte för gott från rädslans slöja över vår upplevelse av verkligheten. Dessa vägar befriar våra sinnen från rädslan bara för en viss tid, och utan att vi verkligen medvetet kommer ihåg vad det är vi egentligen söker.

När det gäller födelsen, så tror jag att den är ett gyllene tillfälle för en kvinna att nå detta tillstånd fritt från tankar och rädsla. Då har hon en storartad möjlighet att uppleva och bli medveten om sitt sanna sinnestillstånd, bortom tänkandet och bortom rädslan.

Själva födelsen utmanar mamman till det yttersta att bli medveten om sin rädsla och sitt motstånd mot att uppleva nuet.

Födelsen upplevs av kroppen som en kritisk situation. Precis som vid farliga sportarter orsakar varje tanke om vad som kan hända i framtiden en farlig situation i nuet. När mamman inte är närvarande här och nu - när hon vill slippa att uppleva nuet precis som det är - sker en stängning av kroppen som varje värk måste bryta igenom på ett smärtsamt sätt. Varje födande kvinna har gjort denna djupa erfarenhet: motstånd mot att uppleva smärtan orsakar ännu mera smärta.

Smärtan är därför en underbar och sträng vägledare till nuet, till att ge upp kontrollen och tankarna, till att vara i frid med situationen. Värkarna tvingar mammans medvetenhet att omfamna smärtan helt och hållet, att ”dyka” in i den. I denna fullkomliga acceptans av ögonblicket sker en transformation av hennes medvetande - rädslan för smärtan är borta och också ”smärtan” i betydelsen en oönskad kroppslig upplevelse. Den kroppsliga upplevelsen kan då bli lustfylld. I denna villkorslösa hängivelse till nuet blir mamman ett med nuet och ett med allt som är. Hennes motstånd dör och hon upplever en stor lycka.

Jag har hört att mammor redan veckor före födelsen kommer in i ett ”förhöjt” sinnestillstånd. Kroppen utsöndrar sina egna droger för att preparera mamman för den stora uppgiften att ta emot ett nytt, fullständigt öppet och närvarande medvetande. Om mamman förnekar dessa signaler eller är van vid att förtränga sina inre behov gör hon kanske istället sin kropp och sina sinnen hårda före förlossningen. Hon kanske jobbar och stressar. Då finns risk att hon, och även barnet, kommer att uppleva en oväntad stark chock vid födelsen, när mammans omedvetna motstånd mot nuet går på kollisionskurs med skeendet i kroppen.

Därför är det viktigt att börja kultivera ett öppnande för nuet redan i god tid före förlossningen.

Olika meditationsformer, promenader i naturen, dans och andra former av avslappningsövningar kan vara till hjälp för att höja kroppsmedvetandet och för att mjuka upp mammans sinne inför det stora provet.

Barnet kommer till världen med ett fullständigt öppet medvetande. Det är ett med nuet. Det nyfödda barnet anses i t.ex. Indien som gudomligt. Och det är det också. Det finns ett skimmer av helighet kring ett nyfött barn. Om vi vill ta emot denna gudomliga present, så måste vi vara närvarande. Det är en stor utmaning och välsignelse att vara i närheten av ett nyfött barn. Alla känner dess helande kraft. Vi får chansen att återta kontakten med vårt eget bortglömda ”gyllene” barn inom oss.

Tyvärr så lever vi i en värld som ignorerar livets och därför födelsens andliga aspekter. Istället omhuldar vi ett säkerhetstänkade, dvs. rädslan. Därför, om man föder på ett sjukhus är man tvungen att inte enbart hantera sina egna rädslor och den separation från nuet som de orsakar, utan också rädslorna hos sjukhusets personal.