Mellan två världar

av Agneta Bergenheim

Vandringen mellan dessa två världar var till en början hisnande och lite skrämmande.

De kollegiala samtalen i fikarummet. Arbetskläderna – uniformen som var det yttre tecknet på att jag tillhörde dem. Arbetsschema som bestämde hur länge jag skulle förlösa. Arbetsplatsmöten, fortbildning, regelbunden lön. Ja, så var det i denna värld som var mig så bekant men som jag samtidigt aldrig riktigt känt mig delaktig i. Jag hade alltid upplevt det för trångt och lågt i tak. Men någon slags trygghet fanns det säkert där eftersom jag upplevde lite oro och känsla av utsatthet de första gångerna jag vandrade in i den ”andra världen”.

De första åren handlade det mycket om att minsann bevisa att det både var säkert att föda hemma och att vi som gick hem var seriösa. Min journalföring var oklanderlig och jag skickade ALLTID in kopior på dem till Socialstyrelsen. På alla journaler och intyg skrev jag tydligt ”Planerad Hemmafödsel”. Socialstyrelsen fick sitt, Barnavårdscentralen sitt och den Mödravårdscentral där kvinnan gått fick sitt. Ja, jag ringde till och med till förlossningsavdelningen och talade om då jag påbörjade en hemmafödsel. Dels för att de uttryckte en önskan om det, och dels för att jag som sagt minsann skulle visa dem! Jag tänkte att detta nog skulle väcka intresse bland kollegorna. Att åtminstone någon skulle vara intresserad av att få veta hur det var … Men tystnaden och bristen på intresse var total. Jag började förstå talesättet att ” man kan dra oxen till ämbaret men man kan ej tvinga honom att dricka”.

Att jag även känslomässigt förstod detta och därmed kunde släppa det berodde på en liten händelse på ett utomhusdass.I slutet av mars åkte jag iväg hem till Lena och Lars som skulle ha sitt första barn. De hade köpt ett litet torp från 1700-talet som lågt djupt inne i skogen. Jag kom dit i skymningen. Det fanns fortfarande mycket snö kvar inne i skogen men utanför huset var det barmark. I den gamla järnspisen brann det och i kakelugnen värmde även det glödande kolet stugan.

Lena satt grensle över en stol helt koncentrerad på vad som skedde i hennes kropp. Lars satt bakom henne och masserade under värkarna. Handdukar och babykläder hängde på en lina över spisen. Där stod också en kastrull med vatten på värmning. Friskt, nyupptaget vatten fanns i några spänner. Lars hade bakat bröd och det doftade ljuvligt. Fotogenlyktorna tändes allt eftersom skymningen gjorde skuggorna långa och kompakta. Katten låg framför kakelugnen, loj och avslappnad.

Mina sinnen matades med delikatesser. De små ljuden; Lenas andning, trägolvets
knakande, eldens sprakande, kattens spinnande och för övrigt TYSTNADEN. Dofterna av nybakat bröd, fotogen och ved. Det milda skenet, de mjuka konturerna, de vackra textilierna. Ja, min kropp matades och jag kände att jag var kissnödig. På dasset var det kallt och mörkt. Snabbt tänkte jag göra det nödvändiga men förmådde ej påskynda var det nu var som skedde inom mig.

Istället satt jag kvar där på dass. Jag hade dörren öppen ut mot den skog där jag
visste att det fanns både lo och björn. Jag hörde bäcken som nu i snösmältningen mer var att likna vid en fors. Koltrasten höll på att bli riktigt manisk däruppe i grantoppen, berusad av sin egen sång och lust. Plötsligt hörde jag Lena. Hon skrek på ”födekvinnors” vis då födelsen är intensiv. Mitt hjärta blev med ett nästan lika kallt som min ända.

Rädslan tog tag i mig. ”Vem är jag att ha så mycket tilltro till det naturliga att jag utsätter denna familj och mig för detta?” Här fanns vare sig vatten eller elektricitet. Det var många mil till sjukhuset. En svindlande kort evighet bannade jag denna romantiska Agneta. Säkert skulle jag snart bli straffad för denna egensinnighet. Snart skulle nog något riktigt illa ske. Något som fick mig att inse att man faktiskt inte kan tänka med hjärtat.

Jag stod framför huset. Tittade upp mot stjärnhimlen, hörde åter Lena och kände helt plötsligt ett stort lugn och en enorm glädje. Ingen skulle komma och störa det
magiska som nu var på väg att ske. Jag var inte tvungen att gå hem för att min arbetstid var slut. Jag var inte tvungen att utföra några av de saker det stod om i PM-pärmen, och som jag tyckte så illa om. Jag skulle inte behöva redovisa och förklara för kollegorna varför jag gjort eller inte gjort det eller detta … Jag behövde inte vara orolig för att det skulle komma någon doktor som skulle …

Det gamla torpet var i sanning ett glädjehus. Här hade barnet avlats, här skulle det
snart födas. Här skulle detta barn tillbringa åtminstone en del av sin barndom. Och
detta barn var säkert inte det första som landade här. Denna stjärnhimmel och skog hade mottagit många födekvinnors urljud. Och många nyföddas skrik.

Här och i alla hem där kvinnor föder finns utrymme för starka känslor. Kvinnors gråt, skrik och glädjejubel får exakt det utrymme det behöver. Hon är kapten på sin egen skuta. I denna storm finns vare sig någon att tacka eller bli räddad av. Hon tar själv hem vinsten av att kunnat navigera i detta stundtals stormande hav.

Jag lotsar och bejakar. Känner mig privilegierad att få vara med. Att få ta del av det sanna livet. Blod, tårar, bajs, kiss, svett, fostervatten. Att se kvinnans inre resa. Hur hon föder sig som mamma. Hur hennes skrik i födelseögonblicket kan låta som om hon var på väg att dö och hur hon minuten efteråt men den ljuvaste stämma talar till sitt barn. Ja, glädjehus! Hus där alla känslor fritt får husera. Där fokus i födandet är förväntan och glädje.

Ett sjuttiotal barn senare kommer jag in till förlossningsavdelningen som doula. Det
första som slår mig är avsaknad av glädje. Den härskande stämningen där är oro och kontroll. Oron och kontrollerna är i direkt motsatts till glädjen. Inte ens i födelseögonblicket är det glädjen som är härskande. Det finns en stor välvillighet och ambition att göra det bra. Men jag tror det är omöjligt att inom dessa väggar släppa in änglar med silvertrumpeter. Jag tror inte ens att de hittar dit!

Jag vandrar ut från förlossningsavdelningen igen. Konstaterar att jag känner mig tryggare i kvinnornas hem än vad jag någonsin gjorde på förlossningsavdelningarna. Konstaterar att det är så fascinerande att verkligheten är sådan som man betraktar den. Det beror på vilka glasögon jag har på mig då jag konstaterar vad som är normalt, vad som är vanligt, vad som norm. Mina begrepp är vända upp och ner. Ut och in. I det stilla kaos som stundtals härskade i mitt inre under ommöbleringen viskade en stilla stämma till mig, knackade någon försiktigt på min axel. Kaos är granne med Gud. Gud bor i mitt hjärta. Ja, jag kan tänka med hjärtat! Jag tänker med hjärtat! Tänk med hjärtat!